De flesta känner till sabotageförsöken mot tungt-vatten-fabriken i norska Rjukan som producerade tungvatten åt Nazityskland under andra världskriget. Men relativt ny information visar att även Sverige producerade tungt vatten åt Nazitysklands atomprogram.
ATOMENERGI
För att fullt förstå betydelsen av tungt vatten under Andra världskriget är det värdefullt att ha en grundläggande förståelse för atomenergi. Först några definitioner. Kärnkraft (atomkraft) avser utvinning av energi ur atomkärnor, antingen genom delning av tunga atomkärnor (fission; uran, plutonium) eller sammanslagning av lätta atomkärnor (fusion; väte). I dagsläget används i praktiken bara fission för energiproduktion eftersom vetenskapen har ännu inte lärt sig använda fusion på ett användbart sätt.
Redan på 1930-talet hade forskare som Ernest Rutherford och Niels Bohr lagt grunden för förståelsen av atomens struktur. 1938 upptäckte Otto Hahn och Fritz Strassmann kärnklyvning i Tyskland, där uranatomers kärnor kunde klyvas och frigöra enorm energi. Lise Meitner och Otto Frisch förklarade processen teoretiskt, vilket visade på potentialen både som energikälla (kärnkraftverk) och som vapen (kärnvapen). Direkt därefter påbörjade flera länder forskningsprogram för att utveckla kärnvapen och/eller kärnkraftverk.
Grunden för atomenergi är att olika atomer har olika bindningsenergi. Dvs att det krävs olika mycket energi för att dela upp atomkärnan i dess enskilda beståndsdelar, protoner och neutroner (nukleoner). Se bild nedan, varifrån det följer att energi kan frigöras genom att tunga kärnor klyvs till medeltunga kärnor (fission) eller att lätta kärnor slås samman till tyngre kärnor (fusion).
Vid fission klyvs en tung atomkärna, tex uran-235, med hjälp av neutroner, i två mindre medeltunga atomkärnor (klyvningsprodukter), tex cesium-137, strontium-90, jod-131, barium-140, barium-141 och krypton-92 samt några neutroner. Klyvningsprodukterna är ofta radioaktiva och sönderfaller genom att avge beta- och gammastrålning över tid, vilket bidrar till det radioaktiva avfallet.
Bindningsenergin per nukleon är lägre för uran-235 (7,6 MeV) än i de medeltunga klyvningsproduktern (ca 8,5 MeV). Givet att energin bevaras så behöver skillnaden i energi frigöras, vilket sker genom en liten minskning av den totala massan hos produkterna, enligt Einsteins formel E = mc^2. Även om minskningen av massa är liten så blir den frigjorda energin ändå mycket stor då den multipliceras med c, ljusts hastighet (3 x 10^8 m/s). Det är denna rörelseenergi som omvandlas till värme i ett kärnkraftverk.
Vid fusion, som är solens energikälla, är utgångspunkten att lätta atomkärnor också har lägre bindningsenergi är medeltunga atomkärnor. När de slås samman till tyngre atomkärnor frigörs energi på motsvarande sätt som vid fission.
Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Binding_energyBA.jpg
Kärnkraftverk genererar elektricitet genom att utnyttja den energi som frigörs vid kärnklyvning (fission) av tunga atomkärnor, vanligtvis uran-235 eller plutonium-239. Klyvningen sker med hjälp av neutroner. För att kontrollera reaktionens hastighet används styrstavar av material som bor eller kadmium, som absorberar neutroner. Genom att föra in eller dra ut styrstavarna kan man reglera antalet neutroner och därmed reaktionens intensitet. En moderator (t.ex. vatten, grafit eller tungt vatten) kan användas för att sakta ner neutronerna, eftersom långsamma neutroner kan åstadkomma fission mer effektivt än snabba neutroner i uran-235.
Uran-235 och plutonium-239 är de vanligaste kärnbränslena. Orsaken till detta är att de är fissionsbara, vilket innebär att deras kärnor kan klyvas när de träffas av en neutron, varvid stora mängder energi kan frigöras. Både uran-235 och plutonium-239 har en hög sannolikhet att klyvas när de träffas av en termisk (långsam) neutron. Vid fission delas kärnan i två mindre fragment tillsammans med ytterligare neutroner, vilket möjliggör en självgående kedjereaktion.
Uran-235 en en isotop som förekommer naturligt i uranmalm i jordskorpan. Dock är koncentrationen för låg (0,7%) för att den ska kunna användas direkt i kärnkraftverk. Det skulle inte vara möjligt att skapa en självgående klyvningsprocess vid så låg koncentration. Därför behöver uranet anrikas för att andelen ska bli tillräckligt hög (3-5%).
Plutonium-239 förekommer inte naturligt i betydande mängder utan framställs konstgjort i kärnreaktorer. Det bildas när uran-238 (den dominerande isotopen i naturligt uran) absorberar en neutron i en kärnreaktor. Därefter genomgår det upparbetning då plutonium-239 separeras kemiskt från andra klyvningsprodukter och uran.
Det finns även andra isotoper som teoretiskt kan användas för fission, men de är mindre praktiska eller har andra begränsningar, tex:
- Uran-238: Denna isotop, som är den dominerande formen av uran i naturen (99,3 %), är svår att klyva med termiska neutroner. Den kräver snabba neutroner (högre energi) för fission, vilket gör den olämplig för de flesta kommersiella reaktorer. Uran-238 används dock som en källa för att producera plutonium-239 i reaktorer.
- Uran-233: Denna isotop är fissionsbar och kan användas i reaktorer, särskilt i toriumbaserade cykler, där torium-232 omvandlas till uran-233 genom neutronabsorbering.
Strålning är en central aspekt av kärnklyvning och en viktig anledning till att uran-235 och plutonium-239 används som kärnbränsle. Strålning avser utsläpp av energi eller partiklar från atomkärnor, antingen spontant (radioaktivt sönderfall) eller som en del av en kärnreaktion som fission. Vid fission av uran-235 och plutonium-239 frigörs flera typer av strålning, som bidrar till både energiproduktionen och de säkerhetsutmaningar som är förknippade med kärnkraft. De huvudsakliga typerna av strålning i samband med fission är alfastrålning, betastrålning, gammastrålning och neutronstrålning.
När uran-235 eller plutonium-239 klyvs genom att träffas av en neutron, delas kärnan i två mindre fragment (fissionsprodukter), och flera typer av strålning frigörs.
Strålningen från uran-235 och plutonium-239 innebär inte bara möjligheter, utan även viktiga utmaningar:
- Skydd mot strålning: Reaktorer är utformade med tjocka sköldar av betong, stål och bly för att skydda mot gammastrålning och neutronstrålning. Personal och miljö skyddas genom strikta säkerhetsprotokoll.
- Radioaktivt avfall: Fissionsprodukterna som bildas är starkt radioaktiva och kräver säker lagring i tiotusentals år. Plutonium-239 har en halveringstid på cirka 24 000 år, vilket gör långsiktig hantering till en utmaning.
- Spridningsrisk: Båda isotoperna kan användas i kärnvapen, där neutron- och gammastrålning spelar en roll i vapnets funktion. Det är orsaken till att de är strikt reglerade enligt internationella avtal.
Jämfört med andra isotoper brukar uran-235 och plutonium-239 anses ha en god balans mellan effektivitet, kontrollerbarhet och praktisk användning.
En atombomb baserat på fission fungerar genom att snabbt inducera en okontrollerad kedjereaktion av kärnklyvning (fission) i en kritisk massa av klyvbart material, som höganrikat uran-235 (85-90%) eller upparbetat plutonium-239 (93-94%), vilket leder till en enorm och explosiv energifrigöring. Den atombomb som fälldes över Hiroshima under Andra väldskriget (Little Boy) använde höganrikat uran-235, medans den som fälldes över Nagasaki (Fat Man) använde plutonium-239.
Det finns även kärnvapen baserade på fusion, ofta kallade termonukleära vapen eller vätebomber. Till skillnad från fissionsbaserade kärnvapen, som använder klyvning av tunga atomkärnor som uran-235 eller plutonium-239, utnyttjar fusionsbaserade vapen kärnsammanslagning (fusion) av lätta atomkärnor, såsom isotoper av väte (deuterium och tritium), för att frigöra energi. Vätebomber är betydligt kraftfullare än rena fissionsvapen och används i kärnvapenarsenaler på grund av deras höga sprängkraft. Den största vätebomben som testas (Tsar Bomba, Sovjetunionen, 1961) hade en sprängkraft på 50 megaton (50 000 000 ton tnt), vilket är avsevärt större än tex Hiroshima-bomben som var på motsvarande 15 kiloton (15 000 ton tnt).
TIDIG FORSKNING INOM ATOMENERGI
Under andra världskriget (1939–1945) utvecklade flera länder forskningsprogram för kärnenergi, främst med fokus på att utveckla kärnkraftverk och kärnvapen genom att utnyttja fission.
Tyskland hade ett kärnforskningsprogram, känt som ”Uranverein”, som startades 1939 efter att fysikerna Otto Hahn och Fritz Strassmann upptäckt kärnklyvningen. Programmet leddes av forskare som Werner Heisenberg. Det dokumenterade målet var att bygga en fungerande kärnreaktor, kallad ”Uranmaschine,” för att uppnå en självgående kedjereaktion genom klyvning av uran-235. Som dokumenterade delmål fanns separeraring av uran-235 från uran-238 och framställning av tungt vatten. Det finns inte dokumenterat att Tysklands arbete syftade till att utveckla kärnvapen. Efter kriget berättade forskarna, inkl Heisenberg, att de medvetet undvikit att utveckla kärnvapen av etiska skäl.
Frankrike hade tidig forskning om kärnenergi före kriget, men denna forskning avstannade efter Tysklands ockupation 1940.
Sovjetunionen hade ett tidigt kärnforskningsprogram som startade före kriget, men intensifierades under kriget. Forskare som Igor Kurchatov ledde arbetet, men Sovjetunionens program var i ett tidigt skede under kriget och nådde inte betydande framsteg förrän efter 1945.
Storbritannien forskade också på kärnenergi genom Tube Alloys-projektet, som startade 1941. Dokumentationen från Tube Alloys visar att Storbritanniens mål var att utveckla kärnvapen. Brittiska forskare gjorde viktiga teoretiska bidrag, som att beräkna den kritiska massan för en atombomb. Projektet integrerades in i Manhattanprojektet 1943.
Det mest kända och framgångsrika programmet var USA:s Manhattanprojekt, som startade 1942 och samlade ledande forskare som Enrico Fermi, J. Robert Oppenheimer och Leo Szilard. Projektet fokuserade uttryckligen på att utveckla atombomber, vilket resulterade i ”Little Boy” (uranbaserad) och ”Fat Man” (plutoniumbaserad), som användes mot Hiroshima och Nagasaki 1945. Manhattanprojektet är ett av de mest väldokumenterade vetenskapliga och militära projekten i världshistorien. Projektets och därmed USAs primära mål var att utveckla en fungerande atombomb så snabbt som möjligt för att få en strategisk fördel under andra världskriget.
Japan hade ett mindre kärnforskningsprogram under kriget.
I Sverige bedrevs grundforskning inom atomfysik, men formella statliga program för kärnkraft och atomvapen startades sannolikt först efter kriget 1945.
TUNGT VATTEN
Tungt vatten (deuteriumoxid, D₂O) är en form av vatten där väteatomerna i vattenmolekylen (H₂O) ersatts av deuterium, en tyngre isotop av väte. Vanligt vatten består av två väteatomer (¹H) och en syreatom (O), vilket ger molekylformeln H₂O. I tungt vatten är väteatomerna ersatta av deuterium (²H), en isotop av väte som har en proton och en neutron i kärnan (till skillnad från vanligt väte, som bara har en proton). Detta ger tungt vatten formeln D₂O.
Tungt vatten är 10% tyngre än vanligt vatten. Det har en något högre kokpunkt (101,4 °C jämfört med 100 °C) och högre fryspunkt (3,8 °C jämfört med 0 °C). Tungt vatten förekommer naturligt i mycket små mängder i vanligt vatten (ca 1 av 6400 vattenmolekyler innehåller deuterium). Till skillnad från vanligt vatten absorberar tungt vatten inte rött ljus, varför det inte är blått. Det ljus som det absorberar ligger utanför det synliga spektrumet varför tungt vatten är helt klart för människan.
För att framställa rent D₂O krävs avancerade separationsprocesser. Den vanligaste metoden för att separera tungt vatten under andra världskriget var elektrolys, vilken huvudsakligen krävde: a) vatten, b) elektrolysutrustning, c) kemisk expertis, d) kemiteknisk industri, e) infrastruktur och f) stora mängder elektricitet.
Som tidigare nämnts kan tex grafit eller tungt vatten användas för att reducera neutronernas hastighet i kärnkraftverk. Men notera att tungt vatten inte är nödvändigt för att bygga en atombomb, den kan istället baseras på höganrikat uran eller upparbetat plutonium från en grafitreaktor, vilket inte kräver tungt vatten.
PRODUKTION AV TUNGT VATTEN HOS NORSK HYDRO I RJUKAN, NORGE
Norsk Hydro grundades 1905 av Sam Eyde och Kristian Birkeland, med finansiering från svenska och franska finansiärer såsom Wallenbergfamiljen och Rothshild. Bolaget startades för att utnyttja Norges vattenkraft för industriell produktion, särskilt för tillverkning av konstgödsel genom en ny metod, Birkeland-Eyde-processen, som fixerade kväve från luften med elektricitet. Detta var revolutionerande för jordbruket vid den tiden.
Initiativet kom från Eyde, en ingenjör och entreprenör, som såg potentialen i att kombinera Norges vattenkraft med den nya metoden. Birkeland, en framstående fysiker, bidrog med den vetenskapliga grunden. De byggde sitt första kraftverk vid Notodden och började bygga kraftverket i Vemork vid Rjukan 1907.
År 1934 hade man även påbörjat produktion av tungt vatten i liten skala för forskningsändamål i Vemork. Produktionen var då uppskattningsvis några kilo per år.
Efter att Tyskland ockuperat Norge 1940 ökades kapaciteten till ca 1,5 ton per år. Givet att det skulle krävas minst 5 ton tungt vatten för att bygga en tungvattenreaktor innebar det att det skulle ta mer än 3 år bara för att producera allt det tunga vatten som skulle behövts för att starta en reaktor.
De Allierade kände dock till produktionen av tungt vatten i Vemork sedan tiden före kriget genom att de själva köpt tungt vatten därifrån, och genomförde åtminstonde fem sabotageoperationer. För att sätta dem i ett kronologiskt sammanhang kan nämnas att Slaget vid Stalingrad startade i augusti 1942 och att Marcus Wallenberg avgick som ordförande för Norsk Hydro i spetember 1942.
- Operation Grouse (oktober 1942) – Rekognoscering och förberedelse för senare sabotage.
- Operation Freshman (november 1942) – Det första direkta försöket att förstöra tungvattenproduktionen. Planen var att en grupp brittiska kommandosoldater skulle landa med glidflygplan, attackera anläggningen och spränga viktiga delar av produktionslinjen. Operationen misslyckades totalt. De överlevande soldaterna tillfångatogs eller dödades.
- Operation Gunnerside (februari 1943) – En grupp på sex norska sabotörer, ledda av Joachim Rønneberg, landsattes med fallskärm och anslöt sig till Grouse-teamet. Natten till den 27–28 februari 1943 klättrade de nerför en brant ravin, undvek tyska vakter och tog sig in i anläggningen. De placerade sprängladdningar på de kritiska elektrolysörerna som producerade tungt vatten. Sabotaget var en framgång. Produktionen av tungt vatten stoppades tillfälligt, och cirka 500 kg tungt vatten förstördes. Sabotörerna flydde utan förluster, några till Sverige och andra gömde sig i Norge.
- Amerikanska flygbombningar (november 1943) – Amerikanska flygvapnet genomförde ett flyganfall med över 140 B-17 bombplan den 16 november 1943, riktat mot Vemork och närliggande områden. Bombningarna orsakade skador på anläggningen men produktionen av tungt vatten påverkades bara delvis, och flera civila dödades.
- Sänkningen av tågfärjan SF Hydro (februari 1944) – Efter flygbombningarna beslutade tyskarna att flytta det återstående tunga vattnet från Vemork till Tyskland. Det lastades på järnvägsvagnar och skulle transporteras över Tinnsjøn med färjan SF Hydro. Norska motståndsmän placerade en tidsinställd sprängladdning ombord på färjan. Den 20 februari 1944 exploderade laddningen, och färjan sjönk till Tinnsjøns botten med det tunga vattnet ombord.
På ytan framstår det som att sabotagen var både omfattande och framgångsrika. Men i realiteten hade de mycket liten betydelse för produktionen av tungt vatten. Operation Gunnerside stoppade produktionen i några veckor och de amerikanska flygbombningarna verkar inte haft någon betydelse alls. De framstår mer som symbolhandlingar än seriösa försök att stoppa verksamheten. Produktionen av tungt vatten i Vemork anses slutligt ha upphört i början av 1944 då Tyskland flyttade produktionsutrustningen till Tyskland. Sabotagen blev kända för en bredare allmänhet först efter kriget, bl a genom filmen ”Kampen om tungtvannet” från 1948.
Det bör noteras att parallellt hade USA byggt upp egen produktion för tungt vatten inom P-9-Projektet och producerade mellan 1943 och 1945 ca 26 ton per år.
(I sammanhanget kan även nämnas att såväl Vemork, Rjukan som det närliggande berget Gaustatoppen är väl värda ett besök. Historien om tungt vatten, industrimiljön, det dramatiska landskapet och möjligheterna till skidåkning och vandring gör det till en unik och speciell plats att besöka.)
PRODUKTION AV TUNGT VATTEN HOS STOCKHOLMS SUPERFOSFAT FABRIKS AKTIEBOLAG I LJUNGAVERK, SVERIGE
Stockholms Superfosfat Fabriks Aktiebolag (SSF) var ett svenskt kemiskt industriföretag som spelade en central roll i landets tidiga kemiska och elektrokemiska industri. Bolaget grundades 1871 av Oscar F. Carlson, med stöd från investerare som bland annat Lars Johan Hierta, och verkade under detta namn fram till 1964, varefter det officiellt hette Fosfatbolaget AB fram till 1970. Efter en rad företagsaffärer under 1970-80-90-talen blev företagets verksamhet till slut en del av Akzo Nobel vilket den är än idag.
Källa: Eget foto från boken Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag 1871-1946.
Företaget startade med produktion av superfosfatgödsel, en konstgjord gödsel baserad på svavelsyra och fosfatmaterial, som var en viktig innovation för den moderna jordbruksekonomin under 1800-talet. Den ursprungliga fabriken byggdes vid Gäddviken i Stockholm. Senare tillkom verksamhet i bl a Månsbo, Trollhättan, Ljungaverk och Stockvik.
I detta sammanhang är det centrala att företaget producerade tungt vatten i anläggningen i Ljungaverk under Andra världskriget. Det blev offentligt känt först 2015 efter privata efterforskningar av Ulf Sundholm.
Källa: Eget foto
SFF hade en kapacitet att producera 2300 liter per år. Enligt uppgift såldes det för 1,4 SEK per gram till både Tyskland och USA. Tyskland hade en person på plats i Ljungaverk och det producerade vattnet hämtades med tyska tåg i Sverige för vidare transport till Tyskland.
Från en minnesskrift över SFF från 1946 framgår dels att företagets försäljning ökade stadigt från dess start 1871 till krigsslutet 1945. Men även att både Första och Andra världskriget resulterade i kraftigt ökad försäljning. Det är tydligt att krig var mycket lönsamt för SSF, se bilden nedan.
Källa: Eget foto från boken Stockholms Superfosfat Fabriks Aktiebolag 1872-1945
Vi har inte funnit något som tyder på att det producerats några större kvantiteter tungt vatten i Ljungaverk efter Andra världskrigets slut.
DISKUSSION
En viktig utgångspunkt för att förstå betydelsen av produktionen av tungvatten i Ljungaverk är att Sverige var neutralt under hela Andra världskriget. Det var en gammal inarbetad position som Sverige antagit allt sedan1809 i samband med att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Det betyder att man inte deltog som stridande part i den militära konflikten. Men det betyder också att Sverige som ett litet land med stort beroende av import och export, bedrev handel med båda sidor i konflikten.
Sverige hade således helt naturligt en omfattande handel med sina grannländer under kriget. På grund av kriget och sjöblockader minskade förvisso handeln med vissa länder, tex Storbritannien, samtidigt som handeln ökade med andra länder, tex Tyskland. Sveriges export dominerades av järnmalm, stål, skogsprodukter och verkstadsprodukter – däribland tungt vatten från Ljungaverk. Importen fokuserade på kol, olja, livsmedel och kemikalier. Krigets påverkan tvingade Sverige att anpassa sin ekonomi och handel för att säkra försörjningen och upprätthålla neutraliteten. Att Sverige handlade med länder på båda sidor i konflikten bör därför inte betraktas som anmärkningsvärt. Faktum är att Andra världskriget sannolikt ledde till att affärerna blomstrade för många svenska företag och deras ägare, däribland Stockholms Superfosfat Fabriks Aktiebolag.
Det svenska folkets inställning till andra världskriget och de deltagande länderna var komplex och präglades av Sveriges neutralitetspolitik, geografiska läge och krigets utveckling. Opinionen varierade över tid och påverkades av propaganda, nyhetsrapportering, personliga erfarenheter och Sveriges ekonomiska och politiska relationer. Mot den bakgrunden kan varken enskilda personers uppfattning eller kollektiva opinioner tas för uttryck för någon generell eller absolut sanning om Sverige eller andra länder.
För ett rent anekdotiskt exempel på hur svenska folket upplevde kriget kan Astrid Lindgren tjäna som exempel. Under andra världskriget arbetade hon som sekreterare och stenograf på Postens brevcensuravdelning i Stockholm. Mellan 1940 och 1945 granskade hon brev för att övervaka kommunikation, särskilt med utlandet, som en del av Sveriges neutralitetspolitik. Detta gav henne en unik insyn i krigets påverkan på människor.
Hon skrev dessutom dagböcker under hela Andra världskriget, vilka har publicerats i bokform (Krigsdagböcker 1939-1945). Bl a arbetade hon på Mälsåkers slott på Selaön i Mälaren, där det utbildades norska poliser för den norska motståndsrörelsen. Den 1:a januari 1942 skrev hon : ”Trots allt måste vi sucka och hoppas: måtte Tyskland kunna hålla Ryssland stången! För hur går det annars?”. Senare samma dag skrev hon: ”I Norge arkebuserades häromdan 11 norrmän. Det är svårt att av ren självbevarelsedrift inte kunna önska Tyskland nederlag.”
Hennes dagbok indikerar att hon var sympatiskt inställd till Norge och det norska folket, negativ till Tyskland, men ännu mer negativ till Sovjetunionen. Om inte annat visar hennes ord och handling vilken förvirrad och märklig situation människorna vid den tiden var tvugna att försöka förhålla sig till.
Att Sverige hade en omfattande industriell export till Tyskland under krigets första del är således inte helt orimligt. Genom att Sveriges export av bl a järnmalm och kullager kunde användas för produktion av vapen är det dock inte heller okomplicerat. Men genom att tungt vatten inte bara kunde användas till forskning och kärnkraft, utan även till kärnvapen, och mot bakgrund av att den norska och svenska produktionen av tungt vatten hanterats helt olika i det offentliga samtalet, blir förståelsen av produktionen av tungt vatten i norska Vemork och svenska Ljungaverk betydligt mer komplicerad.
Vi kan konstatera att den norska verksamheten i Vemork snabbt blev allmänt känd kort efter kriget, bl a genom filmer såsom ”kampen om tungvannet” från 1948. Däremot förblev den svenska produktionen okänd för allmänheten ända fram till 2015. Skillnaderna mellan hur dessa produktionsanläggningar kommunicerats förefaller säga något viktigt till eftervärlden.
Det är allmänt känt att det efter kriget startades en högintensiv och ytterst medveten propagandaverksamhet bland de allierade och i de länder som varit ockuperade av nazityskland. Målet var att hylla deras egen militär och respektive motståndsrörelser för att skapa nationell sammanhållning. Så skedde även i Norge, och då med stort statligt stöd. ”Kampen om tungvattnet” är ett exempel på en sådant statligt stöttat propagandainitiativ. En modern kommunikationsavdelningen hade frågat sig vem skulle skulle veta/känna/göra vad, och sedan genomfört kommunikationsaktiviteter för att uppnå dessa mål. Det är precis vad den tidens propagandafunktioner gjorde – och atombomben, tungvattnet, Vemork och sabotagen passade perfekt för den tidens kommunikationsmål. Norrmännen skulle beskrivas som goda hjältar och tyskarna som onda skurkar.
Det faktum att Tyskland inte försökte bygga någon atombomb, och att det hade varit möjligt även utan tungt vatten ifall de hade velat, förstärker bilden av att historien om Vemork handlar om propaganda. Det var helt enkelt inte en kritisk och avgörande fråga för krigets utgång.
Ljungaverks anonymitet antyder hur narrativ formas. Sveriges neutralitet och vilja att tona ned sin handel och samröre med Tyskland höll historien dold. Ockupationen av Norge och behovet av att skapa nationell sammanhållning efter kriget gjorde det till en användbar global saga. Propagandan handlade således mindre om att ljuga och mer om att aktivt välja berättelser som passade efterkrigstidens nationella propagandabehov.
Avslöjandet om tungvattenproduktionen i Ljungaverk avslöjar således inte någon mörk svensk hemlighet, utan blottlägger istället den norska propagandan kring tungvattnet och sabotagen i Vemork. Efter kriget handlade propagandan om att bygga nationell sammanhållning och stolthet i Norge. Men redan under kriget spelade tungvattnet Vemork sannolikt en central propagandaroll, genom att Storbritannien troligen använde tungvattnet i Vemork som bevis, om än grundlöst, för att Tyskland utvecklade kärnvapen. På så sätt bidrog det till för att motivera USA att skynda på Manhattanprojektet. De närmast symboliska sabotageförsöken förstärker denna bild.
Det sannolikt falska narrativet om den tyska atombomben och de hjältemodiga norska sabotörerna används än idag i marknadsföringen av Rjukan och museet i Vemork som turistdestinationer. Det bygger således fortfarande norsk nationell stolthet, men är kanske inte speciellt sympatiskt mot dagens tyskar kan tänkas. Med tanke på att det inte finns något kommunikationsmål där den svenska produktionen av tungt vatten i Ljungaverk skulle passa in, så är det dessutom osannolikt att det någonsin kommer att bli något stort tungvattenmuseum i Ljungaverk eller att Ljungaverk skulle bli en stor besöksdestination pga av tungvattnet likt Rjukan i Norge.
I sammanhanget är det även intressant att Slaget vid Stalingrad, Manhattanprojektet och Sabotagen mot Vemork samtliga startade nästan exakt samtidigt under tidig höst 1942. Och inte nog med det, i augusti 1942 reste dessutom Churchill till Moskva för ett mytomspunnet möte Stalin. Sovjetunionen var vid den tiden hårt pressat av den tyska offensiven, där mer än 80% av den tyska armén användes i anfallet mot Sovjetunionen. Stalin bad därför Churchill om att Storbritannien skulle öppna en andra front mot Tyskland i Västeuropa (t.ex. en invasion av Frankrike) för att avlasta Sovjetunionen. Churchill meddelade dock Stalin att britterna inte var villiga att gå honom till mötes. Churchill erbjöd istället ökat stöd till Sovjetunionen i form av vapen och krigsmateriel via Lend-Lease-programmet. Detta adderar till Storbritanniens relation till Ryssland vid Första världskriget då Storbritannien, motiverat av Brittiska imperiets intressen, hade utvecklat och spridit kommunismen för att försvaga Ryssland och säkra sin egen globala maktposition, samtidigt som judarna gjordes till syndabockar för att avleda fokus från Londons agerande.
Av intresse är även att Sovjetunionen hade föreslagit ett försvarssamarbete till Storbritannien och Frankrike sommaren 1939, vilket Storbritannien avvisade, eftersom den brittiska regeringen (främst Neville Chamberlain och en majoritet av Conservative-partiets ledning) ville ha ett nytt världskrig där Tyskland och Sovjetunionen utplånade varandra. Historiker numera är ganska ense om detta efter att ha läst både brittiska kabinettsprotokoll, Chamberlains privata brev och dagböcker.
Mot den bakgrunden framstår det som uppenbart att Storbritannien såg både Tyskland och Sovjetunionen som geopolitiska fiender. Det gjorde att Storbritannien sannolikt inte hade något emot att Tyskland och Sovjet utmattade varandra på östfronten, vilket kan förklara Storbritanniens ovilja att öppna en andra front mot Tyskland 1942.
Istället för att hjälpa Sovjetunionen här och nu så fokuserade Storbritannien på periferistrategier (Nordafrika, sabotage som Vemork) och långsiktiga projekt (Manhattan), vilket gav dem tid att stärka sin position medan östfronten malde ner både Tyskland och Ryssland.
Fram träder en bild av ett Storbritannien som låter sina geopolitiska huvudmotståndare (Tyskland och Sovjetunionen) bekämpa varandra i Stalingrad – samtidigt som de förmår sin allierade (USA) att snabbt utveckla kärnvapen under ett överdrivet hot om närstående tyska kärnvapen. Efter att Tyskland fallit hade Storbritannien inte längre behov av kärnvapen för att besegra Tyskland. USA såg det däremot uppenbarligen som användbart för att tvinga japan till kapituation, för att ockupera Japan och skapa en stark militär position öster om Sovjetunionen.
Men britterna förefaller inte ha nöjt sig med att Tyskland förlorade kriget. Churchill beordrade fram en plan för krig mot Sovjetunionen, vilken presenterades i Maj 1945 under namnet Operation Unthinkable. Där konkluderade militären dock att man inte skulle kunna besegra Sovjetunionen utan oacceptabla förluster, varför planen gjordes om till en defensiv plan. Noteras bör att Churchill rimligtvis kände till att atombomben nästan var klar, men ännu inte testad.
Med Churchills aversion mot Sovjetunionen i kombination med den nära förestående amerikanska atombomben närmade sig världen en potentiell katastrof. Men historien ville annat, och utvecklingen tog en ny vändning när Churchill förlorade valet i Storbritannien 5/7 1945. Därför vet vi inte säkert ifall han skulle försökt använda sig av atombomben om han fortfarande suttit vid makten efter dess färdigställande. Vi vet inte heller hur den amerikanska presidenten Truman (tillträdde april 1945) skulle ställt sig till eventuella förslag på att använda den mot Sovjetunionen.
Däremot vet vi säkert att Truman själv beslutade om att attackera Hiroshima och Nagasaki med atombomber 1945 – väl medveten om att det skulle leda till omfattande civila offer. Dessa båda anfall ledde till ca 200 000 civila döda.
Trots att han röstats bort av det brittiska folket blev det i slutändan den före detta premiärministern Winston Churchill som i ett tal i USA den 5:e mars 1946 förklarade det Kalla kriget som startat genom sitt ”Iron curtain’ speech”. Det var där han etablerade ”Järnridån” som uttryck med dessa ord:
”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic an iron curtain has descended across the Continent.”
Truman valde i slutändan att inte använda kärnvapen mot Sovjetunionen. Istället angrep han Sovjetunionen med icke-militära medel, såsom Trumandoktrinen, Marshallplanen (1947) och bildandet av Nato (1949). Dessa åtgärder syftade till att ”innesluta” Sovjetunionen utan direkt konfrontation.
Det amerikanska förhållningssättet till Sovjetunionen var helt förenligt med Brittisk geopolitisk strategi baserat på Mackinders Hjärtlandsteori. Som ett resultat hade Storbritannien genom Andra världskriget lyckats oskadliggöra den ena av sina båda huvudfiender helt, nämligen Tyskland – och isolerat den andra fullständigt, nämligen Sovjetunionen.
På så sätt kan den nyupptäckta historien om tungvattnet i Ljungaverk fungera som en viktig pusselbit i det stora historiska pusslet som förklarar hur Storbritannien, som en skicklig geopolitisk aktör, kunde vinna Andra världskriget och besegra sina båda huvudfiender – utan att segra på slagfältet.
KÄLLFÖRTECKNING & VIDARE LÄSNING
Althin, T. (1946). Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag 1871-1946. Utgiven av Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag och tryckt av Nordisk Rotogravyr.
Lindgren, A. (1939-1945). Krigdagböcker 1939-1945. Salikon förlag.
Sundholm, U. (2015). Andra Världskriget. Den svenska Tungvattenutvinningen. Solentro.
Sundholm, U. (2022). Kampen om Tungt Vatten. Sista Droppen. Bok 3. Solentro.
https://www.sverigesradio.se/artikel/6209697
https://www.sverigesradio.se/artikel/6209697
https://www.nrk.no/dokumentar/slik-gikk-tungtvannssalget-til_-1.907247
https://www.visitnorway.se/aktiviteter/friluftsliv/vandring/gaustatoppen
https://www.astridlindgren.com/se/krigsdagbocker-1939-1945-900159
https://www.nationalarchives.gov.uk/education/resources/cold-war-on-file/iron-curtain-speech
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_Superfosfat_Fabriks_AB
https://sv.wikipedia.org/wiki/KemaNobel
https://sv.wikipedia.org/wiki/Nobel_Industrier
https://sv.wikipedia.org/wiki/Bofors
https://sv.wikipedia.org/wiki/Akzo_Nobel
https://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_power
https://en.wikipedia.org/wiki/Norwegian_heavy_water_sabotage
https://sv.wikipedia.org/wiki/Tungvattenaktionen
https://en.wikipedia.org/wiki/Ljungaverk
https://en.wikipedia.org/wiki/MAUD_Committee
https://en.wikipedia.org/wiki/Lise_Meitner
https://en.wikipedia.org/wiki/Otto_Robert_Frisch
https://sv.wikipedia.org/wiki/Nobelpriset_i_kemi
https://en.wikipedia.org/wiki/Manhattan_Project
https://en.wikipedia.org/wiki/German_nuclear_program_during_World_War_II
https://en.wikipedia.org/wiki/Soviet_atomic_bomb_project
https://sv.wikipedia.org/wiki/Potsdamkonferensen
https://sv.wikipedia.org/wiki/Clement_Attlee
https://sv.wikipedia.org/wiki/Harry_S._Truman
https://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Unthinkable
https://en.wikipedia.org/wiki/Chicago_Pile-1
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rjukan
https://sv.wikipedia.org/wiki/Tungvattenaktionen
https://sv.wikipedia.org/wiki/Norge_under_andra_v%C3%A4rldskriget
https://en.wikipedia.org/wiki/Alsos_Mission
https://en.wikipedia.org/wiki/Little_Boy
https://en.wikipedia.org/wiki/Fat_Man
https://no.wikipedia.org/wiki/Norsk_Hydro
https://no.wikipedia.org/wiki/Sam_Eyde
https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Stalingrad
https://sv.wikipedia.org/wiki/Norge
https://en.wikipedia.org/wiki/Norwegian_heavy_water_sabotage
https://en.wikipedia.org/wiki/P-9_Project
https://en.wikipedia.org/wiki/Hastings_Ismay%2C_1st_Baron_Ismay
https://en.wikipedia.org/wiki/1945_United_Kingdom_general_election
APPENDIX: Integrerad tidslinje för utvecklingen av Atomenergi, produktion av Tungt vatten och Andra världskriget
| Datum | Händelse |
| 1871 | Stockholms Superfosfat Fabriks Aktiebolag grundades av Oscar F. Carlsson med finansiering av bl a Lars Johan Hierta (1801-1872). |
| 1905-06-07 | Norge deklarerade sig som självständigt från Sverige |
| 1905-12-02 | Norsk hydro grundades av Sam Eyde och Kristian Birkeland med huvudsakligen svenska Wallenberg och franska banker (bl a Rothshild) som finansiärer. |
| 1911 | Norsk hydro byggde Vemork vattenkraftverk. |
| 1934 | Norsk Hydro byggde världens första komersiella anläggning för produktion av tungt vatten i Vemork. |
| 1938 | Tyskarna Otto Hahn och Fritz Strassmann upptäckte atomklyvningen |
| 1938-12 | Tyska Elise Meitner och Österrikiska Otto Robert Frisch beskrev teorin bakom atomklyvningen och benämnde den fission. |
| 1939-04 | Tyskland startar det första av flera olika initiativ inom atomteknologi med samlingsbeteckningen ”Uranverein”. 1939-09-01 beslutades om fokus på kärneaktor, uranframställning och produktion av tungt vatten (det finns inget beslut om fokus på atomvapen). |
| 1939-09-01 | Tyskland anföll Polen. |
| 1939-09-03 | Storbritannien förklarade krig mot Tyskland. |
| 1940-04 | Storbritannien startade ett atombombsprogram, the MAUD Committee. |
| 1940-04-09 | Tyskland anföll och ockuperade Danmark som kapitulerade utan strid samma dag. Ockupationen pågick till 1945-05-08. |
| 1940-04-09 | Tyskland anföll och ockuperade gradvis Norge. Ockupationen pågick till 1945-05-08. |
| 1940-05-10 | Tyskland anföll Nederländerna, Belgien och Frankrike. Samtliga i maj/juni 1940. |
| 1941-06-22 | Tyskland startade Operation Barbarossa och anföll Sovjetunionen. |
| 1941-07 | Nederländerna, Storbritannien och USA fryste alla Japanska kommersiella tillgångar. |
| 1941-08 | Storbritannien överför dokumentationen från MAUD Committee till USA. |
| 1941-10-09 | US President Roosevelt signerade beslut om USAs atombomsprogram, Manhattanprojektet. |
| 1941-10-11 | Kontakt mellan Roosevelt och Winston Churchill om att USA och UK skulle koordinera sina atombombsprojekt. |
| 1941-12-07 | Japan attackerade den amerikanska flottbasen Pearl Harbor, Hawaii. |
| 1941-12-08 | USA förklarade krig mot Japan. |
| 1941-12-11 | Italien och Tyskland förklarade krig mot USA. |
| 1941-12-11 | USA förklarade krig mot Italien och Tyskland. |
| 1942 | Den första tungt-vatten-maskinen startade i Ljungaverk, Sverige. Den andra strax efter och till slut ytterligare 2. Totalt 4 maskiner gav ca 20 kg tungt vatten per månad 1942-1945, dvs ca 1 ton totalt. |
| 1942-06-28 | Storbritannien fick vetskap om att Tyskland skulle anfalla Stalingrad genom dekryptering av tyska enigma-maskiner och informerade Sovjetunionen och USA. |
| 1942-08-13 | Manhattanprojektet startade – USAs initiativ för att utveckla atombomber. |
| 1942-08-21 – 1943-02-02 | Slaget vid Stalingrad – Tyskland anföll Sovjetunionen, men forlorade slaget och fick betydande förluster av trupp och materiel. |
| 1942-09 | Marcus Wallenberg avgick som ordförande för Norsk Hydro, familjen behöll dock sitt ägande. |
| 1942-10-18 | Operation Grouse – Sabotageoperation riktad mot tungvatten-fabriken i Vemork |
| 1942-11-19 | Operation Freshman – Sabotageoperation riktad mot tungvatten-fabriken i Vemork |
| 1942-12-02 | USAs och världens första kärnreaktor startades vid University of Chicago inom Manhattanprojektet, Chicago Pile-1. |
| 1943-02-28 | Operation Gunnerside, norska soldater saboterade tillverkningen av tungt vatten i Vemork, vilket ledde till 3 månaders produktionsstopp. |
| 1943-09-03 | Italien kapitulerade. |
| 1943-11-16 | Tungt Vatten-fabriken i Vemork bombades av 161 amerikanska bombplan, dock utan att produktionen av tungt vatten förstördes, 20 civila dödades. |
| 1944-02-20 | Tyskland försökte flytta delar av tungt-vatten-fabriken från Vemork till Tyskland, men transporten sprängdes på Tinnsjön varvid 14 civila dödades. |
| 1944-12-10 | Nobelpriset i kemi gick till tyska Otto Hahn för upptäckten av fission. |
| 1945-05-01 | Churchill gav order om utvecklande av planen för Operation Unthinkable, vilken blev klar 1945-05-22 och offentliggjord 1998. Planen innehöll en offensiv och en defensiv plan för krig mot Sovjetunionen. Den presenterades för US President Truman, som avslog planen. |
| 1945-05-08 | Tyskland kapitulerade. |
| 1945-07-16 | USA genomförde världens första test av en atombomb, Trinity-testet. |
| 1945-07-17 – 1945-08-02 | Potsdamkonferensen mellan Sovjetunionen, Storbritannien och USA för att planera för fred efter Andra världskriget. |
| 1945-07-27 | Efter att de konservativa förlorat valet i Storbritannien 1945 efterträddes Churchill av Labour-ledaren Attlee. |
| 1945-08-06 | USA fällde en atombomb över Hiroshima, Japan (Little Boy, baserad på uran-235). |
| 1945-08-09 | USA fällde en atombomb över Nagasaki, Japan (Fat Man, baserad på plutonium-239.) |
| 1945-09-02 | Japan kapitulerade. |
| 1946-03-05 | Winston Churchill’s ”Iron Curtain”-tal, som han höll vid Westminster College, Fulton, Missouri. Det definierade begreppet ”järnridån” och markerade starten på Kalla kriget mellan England/USA och Sovjetunionen. |
| 1948-05-14 | Israel bildades. |
| 1949-04-04 | NATO(North Atlantic Treaty Organization) bildades av Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien och USA. |
| 1949-08-29 | Sovjetunionen genomförde sitt första atombombstest. |
| 1952-10-03 | Storbritannien genomförde sitt första atombombstest (Operation Hurricane). |
| 1955-05-14 | Warszawapakten (Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd) bildades av Sovjetunionen, Albanien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Ungern, Polen och Rumänien. |
| 1960 | Israel köpte 20 ton tungt vatten producerat av Norsk hydro. Israel angav civilt syfte men i realiteten användes det sannolikt även för att tillverka bränsle till kärnvapen |