Den tyska historiska skolan uppstod i 1800-talets Tyskland som en reaktion mot den klassiska engelska ekonomin. Den grundades formellt av Wilhelm Roscher (1817–1894), vars programskrift Grundriß zu Vorlesungen über die Staatswirtschaft nach geschichtlicher Methode (1843) brukar betraktas som skolans startpunkt. Roscher efterträddes av Bruno Hildebrand och Karl Knies, vilka tillsammans utgör den ”äldre historiska skolan”.
Bakgrunden var både intellektuell och politisk-ekonomisk. Tyskland var vid denna tid en fragmenterad samling av 39 stater med varierande ekonomisk utveckling. England hade redan genomgått sin industriella revolution. Den klassiska skolans frihandelsdoktrin framstod för tyska ekonomer som ett hot mot den unga inhemska industrin. Intellektuellt hämtade skolan inspiration från den tyska historismen och romantiken, som beskrev samhället som en organisk helhet där ekonomi, juridik, politik och kultur är oupplösligt sammanvävda. Man vände sig mot den klassiska skolans antagande att människan enbart styrs av egenintresse och att ekonomiska lagar är universellt giltiga oberoende av tid och rum.
FRIEDRICH LIST
Friedrich List (1789–1846) intar en särställning. Även om han inte alltid formellt räknas till skolan, betraktas han som dess spirituella grundare. List var en praktiskt orienterad ekonom och politisk aktivist som verkade för Tysklands ekonomiska enande genom tullunion och järnvägsutbyggnad.
Lists huvudverk, Das nationale System der politischen Ökonomie (1841), lade grunden för flera av skolans centrala teman:
- Länders utvecklingsstadier: Nationer genomgår utvecklingsstadier (jordbruk – jordbruk+industri – industri+jordbruk – industri+jordbruk+handel). Ekonomisk politik måste anpassas till det stadium nationen befinner sig i.
- Produktiva krafter: List betonade att nationens ”produktiva krafter” – utbildning, teknik, institutioner – är viktigare än omedelbar rikedom.
- Skyddsullar: Eftersläntrande nationer som Tyskland och USA behöver tillfälliga skyddstullar för att låta unga industrier mogna, medan redan industrialiserade länder som England tjänar på frihandel. Protektionismen är alltså ett medel, inte ett mål – frihandel är det yttersta målet, men först när industrin är konkurrenskraftig.
List avvisade därmed den klassiska skolans generella kosmopolitiska anspråk och menade att ekonomisk teori måste vara nationellt förankrad.
TEORETISKT RAMVERK
Den historiska skolans teoretiska ramverk vilar på fyra pelare:
1. Historisk metod och induktion. Ekonomin bör studeras genom empirisk-historisk forskning snarare än deduktiva abstraktioner. Ekonomiska ”lagar” är produkter av specifika historiska, sociala och institutionella sammanhang och kan inte universaliseras. Roscher såg sin uppgift som att komplettera klassisk teori med historisk forskning, inte att ersätta den.
2. Människan som mer än homo economicus. Klassikernas antagande att egenintresse är den enda drivkraften förkastades. Knies menade att mänskliga motiv är ”många och komplexa” och att isoleringen av ett enda motiv leder till felaktiga slutsatser. Hildebrand betonade att egenintresset måste kompletteras med människans ”gemenskapskänsla” (Gemeinsinn).
3. Staten som positiv kraft. Till skillnad från klassikernas misstro mot statligt ingripande, betraktade den historiska skolan staten som en organisk och nödvändig institution för ekonomisk utveckling och social integration. Staten skulle aktivt främja industri, utbildning och sociala reformer.
4. Etik och samhällsnytta. Ekonomin sågs som ett ”politiskt-moraliskt ämne”. Målet var att utveckla ”förnuftig ekonomisk politik och reformer för att uppnå det gemensamma bästa”, som svar på den tidens fattigdom och sociala problem.
UTVECKLING ÖVER TID
Den äldre historiska skolan (1840-tal – 1870-tal). Roscher, Hildebrand och Knies etablerade den historiska metoden men behöll en viss öppenhet mot klassisk teori. Roscher ville ”bilda politikerns sinnelag” genom historiska exempel snarare än att konstruera en ny teori.
Den yngre historiska skolan (1870-tal – 1900-tal). Under Gustav von Schmoller (1838–1917) vidareutvecklades skolan. Schmoller drev en aktiv socialpolitisk agenda genom Verein für Sozialpolitik och blev Bismarcks rådgivare. Han förespråkade statliga socialreformer som svar på arbetarklassens misär. Den berömda metodstriden (Methodenstreit) mellan Schmoller och den österrikiske ekonomen Carl Menger bröt ut 1883–1884. Menger försvarade deduktiv, universell teori; Schmoller försvarade induktiv, historisk-empirisk forskning. Striden handlade i grunden om ekonomins syfte och räckvidd – om ekonomin skulle vara en abstrakt analysvetenskap eller en praktisk reformvetenskap.
Den Yngsta historiska skolan (tidigt 1900-tal). Max Weber och Werner Sombart förde traditionen vidare men i nya riktningar. Weber kombinerade historisk analys med sociologi och metodologisk reflektion, medan Sombart studerade kapitalismens historiska uppkomst. Skolans inflytande avtog dock gradvis efter första världskriget.
Marginalisering. Före första världskriget kontrollerade den historiska skolan länge de tyska universitetsinstitutionerna inom nationalekonomi, och kunde till och med påverka tillsättningen av professurer genom Preussens utbildningsministerium. Men efter första världskrigets slut 1918 förlorade den sin dominerande ställning. Efter andra världskriget fortsatte några medlemmar av den historiska skolan som stannat kvar i Tyskland att verka, men deras inflytande var begränsat. Vid 1960-talets början, med keynesianismens uppsving, ekonometrins framväxt samt framväxten av programmering för tillväxt- och konjunkturstyrning genom finans- och penningpolitik, etablerades ett helt nytt paradigm, och den historiska skolans tyska tradition bröts därmed definitivt.
Återuppståndelse av nationell politisk ekonomi på 2000-talet. Den amerikanska traditionen för nationell politisk ekonomi och den tyska historiska skolan hade en gemensam kärna i opposition mot brittisk frihandelsdoktrin. Friedrich List hade inspirerats av Alexander Hamilton och inspirierade därefter själv den tyska historiska skolan. Idag på 2000-talet har Alexander Hamiltons tankar åter hamnat i blickfånget när idén om ”industripolitik” återuppstått i USA. Hamiltons Report on Manufactures erkändes av USA:s kongress 2016 som ”den första formella industripolitiken” och en ”vision som stått emot tidens tand”. I dagens debatt om tex halvledare, strategisk konkurrens och motstånd mot Kina har Hamiltons logik – staten som aktivt stödjer strategiska industrier – på nytt blivit en del av den praktiska amerikanska politiken.
DEN HISTORISKA EKONOMISKA SKOLAN I SVERIGE
Under 1800-talets slut och början av 1900-talet dominerades svensk nationalekonomi av en historisk-institutionell tradition, starkt påverkad av den tyska historiska skolan. Ledande var David Davidson i Uppsala, landets ende akademiske ämnesföreträdare fram till Knut Wicksells utnämning i Lund 1901. Davidson hade studerat i Tyskland och företrädde en historiskt orienterad nationalekonomi.
Men kring 1910-talet skedde en gradvis förskjutning. Gustaf Steffen, som var den främste svenske representanten för den yngre historiska skolan och hade studerat för Schmoller och Wagner i Berlin, motionerade 1912 i första kammaren om att inrätta en ny professur i enbart nationalekonomi inom filosofiska fakulteten (separerad från finansrätten). Steffen hänvisade uttryckligen till utvecklingen i Tyskland, där en rad professurer enbart i nationalekonomi hade inrättats, i de flesta fall inom filosofiska fakulteterna. Detta visar att den tyska modellen fortfarande var en förebild vid denna tid.
Men det var också under detta decennium som Knut Wicksell och Erik Lindahl etablerade sig som ledande namn. Wicksell blev professor i Lund 1901, och hans teoretiska, deduktiva ansats stod i kontrast till den historiska skolans induktiva metod. Wicksell och Lindahl kom att grundlägga modern offentlig ekonomi och konstitutionell teori, och deras internationella genomslag blev början på en förskjutning mot en mer teoretisk och mindre historiskt orienterad nationalekonomi. Wicksell var kopplad till den österrikiska ekonomiska skolan, vilken som tidigare nämnts stod i stark kontrast till den tyska historiska skolan.
Gustav Cassel var professor i nationalekonomi på högskolan i Stockholm och hade tidigt studerat för Schmoller och Wagner i Tyskland, men senare svängt mer mot klassisk ekonomi. Genom sin matematiska skolning kom Cassel att förnya den nationalekonomiska vetenskapen. Bland dem som disputerade för honom återfanns de blivande nobelpristagarna Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal samt den blivande partiledaren för Högerpartiet Gösta Bagge.
REFERENSER OCH VIDARE LÄSNING
https://www.hetwebsite.net/het/schools/historic.htm
https://en.wikipedia.org/wiki/Romanticism_and_economics
https://en.wikipedia.org/wiki/Friedrich_List
https://en.wikipedia.org/wiki/Historical_school_of_economics