Det moderna universitetet och den moderna skolan är till för samhället

Vi har läst ”Historien om det moderna universitetet” (2026) av Susanne Dodillet. En beskrivning av de svenska universitetens och den svenska skolans förändring under 1900-talet.

Susanne Dodillet är en svensk-tysk universitetslektor, verksam vid Institutionen för pedagogik vid Stockholms universitet. I sin forskning fokuserar hon på svensk utbildningshistoria och pedagogikens vetenskapshistoria från 1900 till idag.

Sedan 2022 arbetar hon inom ett forskningsprojekt, ”Högskolepedagogikens idéhistoria”, som undersöker övergången från det traditionella, humanistiska bildningsuniversitetet till den nya, samhällsvetenskapligt orienterade högskola som vuxit fram efter andra världskriget, vilken idag utgör den översta delen av det utbildningssystem som numera sträcker sig från förskola till högskola.

HISTORIEN OM DET MODERNA UNIVERSITETET

I sin bok argumenterar Dodillet för att idealet om ett fritt, humanistiskt bildningsuniversitet i praktiken har ersatts av en ordning där forskning och utbildning i hög grad styrs av politiska och marknadsmässiga intressen. En övergång från en syn där kunskapssökande är ett värde i sig (humanistisk reflektion) till en syn där utbildning och forskning främst ses som ett verktyg för ekonomisk tillväxt och samhällsplanering (samhällsvetenskaplig styrning).

Boken är organiserad på så sätt att Dodillet låter läsaren få följa karriärerna för två akademiker som var centrala i universitetens omvandling, nämligen Gösta Bagge (1882–1951) och Torsten Husén (1916–2009). Genom att beskriva deras livsgärningar avtäcker Dodillet samtidgt intressenter, motiv och metoder för universitetens omvandling.

Dodillets menar att de moderna universiteteten, till skillnad från de traditionella humanistiskt inriktade universiteten, i huvudsak blivit samhällsvetenskapligt inriktade för att fungera som verktyg för systematisk samhällsutveckling. Boken påvisar hur denna omvandling inte var resultatet av fri forskning och akademisk frihet, utan istället resultatet av ett samspel mellan politiska och ekonomiska krafter utanför universiteten, vilka har drivit på för att universiteten ska användas för planmässig utveckling av samhället.

Gösta Bagge (1882-1951) var nationalekonom och professor i socialpolitik. Han grundade Sveriges första socialhögskolor, var riksdagsledamot, Högerpartiets ordförande 1935-1944 och ecklesiastikminister (idag utbildningsminister) 1939-1944.

Torsten Husén (1916-2009) var expert på psykologisk krigföring, totalförsvar, Sveriges första professor i skolforskning, central för utvecklingen av den empiriska vetenskapen, skolreformerna på 1960-talet och de internationella skoljämförelserna (idag tex Pisa, Timss och Pirls).

Gösta Bagge (1882-1951)

När Gösta Bagge växte upp i Stockholm under slutet av 1800-talet hade industrialisering och urbanisering gjort ”Den sociala frågan” till tidens stora politiska utmaning. När människor flyttade från landsbygden till städerna försvagades de traditionella skyddsnäten: släktband, sockensamhället och den lokala kyrkan. Många gick från att vara självförsörjande bönder till att bli lönearbetare i en ny och utsatt situation.

Vid arbetslöshet, sjukdom eller ålderdom uppstod en fattigdom som många fruktade skulle leda till social oro – i förlängningen revolution. Därigenom blev den sociala frågan angelägen inte bara för de fattiga utan också för de rika, som ville undvika omvälvningar som kunde hota deras samhällsställning.

Bagges far hade blivit rik genom affärer, vilket gav sonen god ekonomisk trygghet. Genom sin farfar, en socialt intresserad präst, fick Bagge tidigt ett engagemang för den sociala frågan.

Bagge började studera historia, filosofi, statskunskap och språk vid Uppsala universitet hösten 1900 och tog sin kandidatexamen i januari 1904. Under studietiden besökte han Settlementrörelsens Toynbee Hall i London, där han kunde studera hur sociala problem kunde hanteras med empiriska metoder.

Efter kandidatexamen reste Bagge till USA för att studera den amerikanska Settlementrörelsen (nära kopplad till University of Chicago, som finansierats av Rockefeller) samt political economy vid Johns Hopkins University (1904–1905), ett privat universitet som grundats genom donationer från Johns Hopkins. Bagge var troligen en av de första svenskarna som studerade ekonomi vid ett amerikanskt universitet.

Dessa erfarenheter gav honom tidig kontakt med filantropiska stiftelser, politisk ekonomi och den framväxande samhällsvetenskapen. Vid den tiden bedrev amerikanska privata universitet storskaliga samhällskartläggningar – både för att förbättra arbetarnas levnadsvillkor och för att öka företagens effektivitet.

Tillbaka i Sverige studerade Bagge ekonomi vid Stockholms högskola för Gustav Cassel. År 1921 fick han en nyskapad professur i ”nationalekonomi med socialpolitik”. Professuren finansierades av Centralförbundet för socialt arbete (CSA), som i sin tur fick medel från bland andra Asea, Oscar och Maria Ekmans donationsfond samt Oscar Wallenberg.

Bagge blev samtidigt föreståndare för det nystartade Socialinstitutet, även det finansierat via CSA. Studiemiljön byggdes upp genom donationer från svenskt näringsliv och från Rockefeller Foundation i USA. Bland de forskare som verkade i denna miljö fanns Gunnar Myrdal och Karin Kock.

Detta innebar en ny modell där universitet och högskolor kunde bli instrument för planmässig samhällsförändring – en tanke som Bagge själv aktivt förespråkade.

Bagge fick omfattande finansiering från Rockefeller Foundation, och flera bedömare menar att det i hög grad var Rockefeller som valde ut Bagge för att driva en önskad samhällsförändring, snarare än tvärtom. Donationerna påverkade också de metoder som Socialinstitutet använde. Detta illustrerar hur privata stiftelser kunde styra samhällsvetenskapens inriktning under denna period – en maktbalans som var annorlunda än dagens offentliga och privata forskningsfinansiering.

När Bagge senare blev partiledare för Högerpartiet (1935–1944) och ecklesiastikminister (1939–1944) kunde han fortsätta driva dessa frågor från politisk position. Hans grundsyn var att forskning och högre utbildning skulle användas för planmässig samhällsutveckling till stöd för industriellt framåtskridande.

Den samhällsvetenskapliga utbildningen blev grunden för att utveckla välfärdsstaten och för att utbilda den personal som skulle arbeta i den. Välfärdsstaten skulle vara både demokratisk och forskningsbaserad, menade Bagge.

Under hans tid som minister bildades statliga forskningsråd – en ny styrningsmodell där universitetens forskning fick villkorad finansiering. Detta innebar att forskningen i praktiken inte längre var helt fri, utan i hög grad styrd via de finansiella villkoren. Bagge var en av dem som aktivt bidrog till att skapa denna ordning.

Sammanfattningsvis var Bagges huvudbidrag som akademiker och professor att driva igenom en empirisk och kvantitativ inriktning inom nationalekonomin samt att institutionalisera samhällsvetenskapen genom att grunda Socialinstitutet. Det möjliggjordes av omfattande donationer från bl a Ekman, Wallenberg och Rockefeller.

Som politiker och partiledare för Högerpartiet var Bagges huvudbidrag att expandera den samhällsvetenskapliga utbildningen (genom Socialinstitutet) samt att, som ecklesiastikminister, verka för en forskningspolitik där universiteten knöts närmare samhällsutvecklingen – bland annat genom att lägga grunden för statliga forskningsråd.

Torsten Husén (1916-2009)

Inspirerad av sin morbror hade Torsten Husén tidigt i sin ungdom bestämt sig för att han ville doktorera och bli professor som vuxen. Han drevs av den status som en sådan roll och titel medförde. Uppvuxen i Lund var det naturligt att börja den akademiska banan vid Universitetet i Lund, där han disputerade i pedagogik och psykologi år 1944.

Studierna hade bedrivitss under Andra världskriget, varvid han efter examen valde att etablera sig som militärpsykolog. Med tiden fick han tjänst som militärpsykolog vid Arméstaben. Kort därefter skulle han blir Sveriges ledande expert inom psykologiskt försvar.

Husén imponerades tidigt av de tyska experterna inom psykologiskt försvar. Det gällde tex Erich Ludendorff, vars tankar gjorde att Husén satte det totala kriget som utgångspunkt för sina skrifter. Därmed menas att krig behöver föras på alla fronter samtidigt – med vapen, vapenindustri och människors psykologiska försvarsvilja. Staten skulle inte totaliseras genom tvång vid krigutbrottet, utan fredligt och under ordnade former i förväg som beredskap inför eventualla framtida krig.

Han fann att det mest effektiva sättet att uppbåda försvarsvilja var att hänvisa till demokrati. Det lärde han sig av den propaganda som segrarmakterna hade använt sig av under Första världskriget. Eftersom de flesta människor vill ha demokrati kunde man låta dem tro att det var demokrati de kämpade för, även om kriget egentligen handlade om något annat.

Hans militärpsykologiska forskning handlade nämligen om att stärka samhället med hjälp av propaganda. Att forma bångstyriga individer till följsamma medborgare genom en så kallad demokratisk värdegrund. Metoden för att driva igenom det demokratiska levnadssättet blev att verka för en enhetsskola – en skola som var lika för alla. Demokrati skulle därigenom bli en levnadsform.

Husén var även tidigt delaktig i omformningen av det tyska skolsystemet i samma typ av demokratiska riktning efter Andra världskriget. Enligt Husén var det inte nationalsocialismen som tyskarnas huvudproblem, utan den humanistiska traditionen och upplysningsfilosofin. Den tyska idealismen hindrade enligt Husén en förändring av pedagogiken. Det tyska bildningsidealet som handlade om att individen skulle lära sig så mycket som möjligt för sin egen skull – kolliderade med det nya synsättet som handlade om att fostra varje individ till en nyttig samhällsmedborgare.

Han kom även att börja arbeta med tester och sortering av värnpliktiga för militären vid mönstring. Tanken var att dessa principer skulle kunna överföras till skolan för att sortera och förbereda barnen för sina framtida roller i samhället. Skolan skulle därför inte lära ut så mycket som möjligt, utan bara sådant som stärkte samhället och dess motståndskraft. Skolan skulle vara till för samhället, inte för individen. Demokrati skulle vara det ledord som skulle förmå folket att acceptera förändringen.

Mellan 1940-talet och 1960-talet arbetade han i olika roller som sakkunnig, statssekreterare och statsråd på Ecklesiastikdepartementet. Han var tex statsråd med ansvar för samhällsforskning 1959-1962.

År 1954 fick han en skräddarsydd professorstjänst på Stockholms högskola. Från 1954 verkade han även på Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, nämnden som ansvarade för propaganda riktad mot det egna folket.

År 1956 fick Husén arbete på den nyinrättade lärarhögskolan som Sveriges första professor i skolforskning. Där hjälpte han till med att realisera konceptet om total samhällsplanering – dvs ett samhälle där makten utgår från samhällsplanerare snarare än från folket.

För att realisera detta integrerade han dels sina tidigare erfarenheter från de militära tankarna om totalförsvaret, och dels nya perspektiv om samarbete med näringslivet för att styra utbildningen mot arbetsmarknadens behov. Skolans fokus skulle flyttas från klassisk bildning till att möta a) totalförsvarets och b) arbetsmarknadens behov.

Hans arbete med att koppla utbildningen till näringslivet initierades och finansierades av näringslivet genom tankesmedjan SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle). SNS hade bildats 1948 av näringslivsrepresentanter med det officiella syftet att använda forskning för att driva samhällsutvecklingen i en riktning som var önskvärd för näringslivet.

Det samarbetet ledde fram till skolreformen med den nioåriga grundskolan, där även läroplansteorin blev en integrerad del. Istället för att den enskilde läraren formade undervisningen skulle den vara forskningsbaserad och likriktas av centralt placerade experter och därmed vara identisk för alla elever. Lärarna blev de stora förlorarna i skolreformen genom att de miste sitt inflytande och sin frihet att forma undervisningen efter eget huvud och den lokala situationen.

Skolreformen hade två övergripande mål: a) svenskarnas motståndskraft och b) Sveriges nationalekonomi. Med andra ord prioriterades totalförsvaret och näringslivet före individen. De experter som formade den nya skolan kom från lärarhögskolan, SNS och riksdagen. Grundskolereformen och läroplanen trädde i kraft 1962. Detta skeende illustrerar hur privat finansierad forskning kan användas för att styra och förändra staten.

När förändringen skedde på 1960-talet fanns det ett omfattande motstånd bland lärare, tex Läroverksläraren Henrik Elmgren. Idag är det sannolikt svårt att hitta skolexperter som ser det som problematiskt att forskning och skola är verktyg för demokratisk fostran och samhälletsutveckling. Henrik Elmgren menade tex att det var en motsägelse att kalla centraliserad likriktning av skolan för demokratisk, i hans ögen var det motsaten. Han motsatte sig även den fientliga hållningen mot bildning och att skolan skulle vara till för samhället istället för individen.

En annan kritiker var Wilhelm Sjöstrand, professor i pedagogik och psykologi i Uppsala. Han kritiserade synen på forskaren och forskning. Husén menade att forskningen skulle vara att göra vad omgivningen önskade. Sjöstrand såg forskning mer som ett kall, som syftade till att ge varje fråga bredast möjliga belysning. Tex hävdande Husén att skolan varit orättvis eftersom den sociala hemmamiljön påverkade skolresultaten. Sjöstrand menade istället att de flesta studier visade att den sociala bakgrunden inte alls hade någon större betydelse för skolresultaten. Generellt menade han att forskningen som skulle motivera den nya enhetsskolan var riggad. Husén använde sin position för att misstänkliggöra Sjöstrand. Den som istället ställde sig på den önskade samhällsutvecklingens sida kunde räkna med förmåner och berömmelse.

Husén var även delaktig i att ta fram de globala skoljämförelserna – ett arbete som sponsrades proaktivt av stora amerikanska stiftelser. Syftet var att refomera västvärldens skolor. Det var föregångaren till vår tids Pisa, Timms och Pirls. I bakgrunden låg industrins utveckling och den globala tillväxtekonomin. Arbetet skulle leda till en global utbildningspolitik. Skoljämförelserna var ett verktyg för den utvecklingen. Människorna skulle omformas mot världslojalitet och till att bli världsmedborgare. Nationalstaterna skulle upplösas och ersättas av ett globalt styrsystem – skolorna skulle fostra alla att uppskatta den utvecklingen.

Forskningen skulle vara ett verktyg för att styra samhället i önskad riktning. År 1968 introducerade Husén framtidsforskningen som metod för detta i Sverige. Alla delar av landet skulle länkas samman för att maximera konkurrenskraft och motståndskraft. För att vetenskapligt förutse framtiden utvecklades nya metoder, tex delfipaneler. Där rekryterade man forskare för konsensusgenererande gruppdiskussioner, vars resultat beskrivs som forskning. Det är väl känt att sådana metoder kan styras genom vilka som rekryteras till panelen och genom att det uppstår ett grupptryck som rensar bort avvvikande uppfattningar. Tex deltog Gunnar Myrdal i Huséns framtidesstudier.

Rockefeller hade runt 1960 gjort liknande framtidsstider, benämnda ”Special Studies Project”. Olof Palme var skeptisk och tillsatte 1971 en svensk studie kallad ”Att välja framtid”. Rockefeller förespråkade ett nytt samhälle som bröt med traditionella sociala strukturer – samhällets totala planering. Både Palme, de svenska studierna och Rockefeller kom att förespråka en vision för ett tillväxtbaserat välfärdssamhälle.

Nationalekonomerna menade att planerad industriell tillväxt var den vetenskapliga lösningen på den sociala frågan och det som skulle ge välstånd i samhället.

Däreigenom hade man definierat en lösning på de sociala samhällsproblem som Gösta Bagge hade brunnit för i början av 1900-talet. Det var en lösning som drivits och finansierats av de mest förmögna i USA och Sverige – och som dessutom förefaller tjänat just dem mycket väl genom att hela samhället styrts om från att fokusera på individens behov till att tjäna näringslivet och totalförsvaret.

DISKUSSION

Historien om det moderna universitetet ger en trovärdig förklaring till den förändring som universiteten och skolsystemet genomgått under 1900-talet. Den gör det även möjligt att förstå hur dagens universitet och skola fungerar.

Vad det gäller universiteten så har boken bl a hjälpt oss att inse bakgrunden till Kårhusockupationen i maj 1968. Tidigare hade vi haft bilden av att det var en slags tidstypisk vänsterprotest, men genom boken blev det tydligt att det primärt var en protest mot UKAS – dvs omformningen av universiteten från ett fritt bildningsideal till fasta studiegångar. Det finns en dokumentär om Kårhusockupationen på svtplay som blir begriplig på ett helt nytt sätt. Maj 1968 var helt enkelt tidpunkten för ett centralt skede i brytningen mellan det traditionella bildningsidealet och det moderna universitetet. Studenterna protesterade, men förlorade.

Avseende grundskolan ger Dodillet nycklar till att förstå skolsystemets nuvarande utformning. Som förälder är det annars svårt att förstå skolans märkliga fokus på värden och aversion mot enskilda elevers ambition. Men Dodillet ger en solid förklaring. Skolan handlar nämligen inte om att eleverna ska lära sig så mycket som möjligt, utan om att bygga försvarsvilja, likhet och om att förselektera elevera för framtida yrkesliv. Allt i en effektiv integrerad modell med lärarhögskola, 9/10-årig enhetsskola, läroplan med fokus på demokrati, kunskaper och värden, nationella prov och internationella skoljämförelser för att sätta skolans riktning. Det förklarar även varför så många elever och lärare känner brist på mening. Eleverna eftersom de tvingas reproducera obekväma moraliska positioner och lära sig små disparata fragment av kunskap. Lärarna, givet att nästan 50% av lärarna är MBTI *S*J, eftersom de sannolikt upplever att de ofta inte tillåts göra vad de erfarenhetsmässigt vet vore bäst för eleverna.

På en högre nivå beskriver Dodillet att denna utveckling inte är resultatet av folkviljan eller demokratiska processer. Istället förefaller donationer till forskning och universitet från de rikaste industrialisterna i USA och Sverige gjort denna utveckling till den enda möjliga eftersom alternativen saknat finansiering.

Som beskrivs i boken var det donationer från en liten grupp välbemedlade indistrilister som banade väg både för universitetens och skolans nuvarande utformning, tex:

Centralförbundet för socialt arbete/Wallenberg/Ekman/Rockefeller – Socialinstitutet
SNS – Lärarhögskolan/Läroplaner
Rockefeller – University of Chicago
Johns Hopkins – Johns Hopkins University
Wallenberg – Handelshögskolan i Stockholm
Ekman – Handelshögskolan Göteborg
Wallenberg – Forskningsstiftelser

Vi har även i andra sammanhang noterat områden där liknande donationer från förmögna industrialister förefaller haft avgörande betydelse för samhällsutvecklingen, tex:

Cecil Rhodes – Rhodes foundation/Chatham house
Alfred Nobel – Nobelpriset
Ekman – Sigtunastiftelsen – Svenska kyrkan
Rockefeller – FN
Rockefeller – Trilaterala kommissionen
Rockefeller – Klimatet

Om var och en av dessa donationer betraktas enskilt kan de möjligen framstå som välvilliga bidrag till godhjärtade ändamål. Men sammantaget framstår de snarare som långsiktiga strategiska ”smörjmedel” för att driva samhället i en önskad riktning.

Dodillet beskriver tankeväckande hur begreppet ”demokrati” omtolkats för att används i propagandan kring försvarsvilja i totalförsvaret genom hela skolsystemet. Som vi ser det har man frångått den intuitiva utgångspunkten att demokrati handlar om att folket väljer politiker, som implementerar folkviljan. Men istället för att tala om makthavarnas realisering av folkviljan talar man idag hellre om mänskliga rättigheter, allas lika värde, desinformation och tillit. Istället för att diskutera de sakfrågor folket ser som viktiga, benäms avvikande ståndpunkter som desinformation. Istället för att tillit ska vara något som staten ska förtjäna genom att realisera folkviljan, har det omformats till ett krav om blind lydnad på befolkningen för att staten ska kunna verka ostört. Fokus förefaller ha flyttats från politikernas ansvar att lyda folket – till folkets ansvar att vara lydiga medborgare i det totalplanerade samhället.

Slutligen kan vi konstatera att denna korta introduktion till boken inte på något sätt kan göra den rättvisa. Vi vill därför å det varmaste rekommendera Historien om det moderna universitetet, av Susanne Dodillet, till alla föräldrar, till alla lärare, till alla kommunpolitiker och till alla riksdagspolitiker – som likt oss kämpat med att förstå vår tids universitets- och skolsystem.

KÄLLFÖRTECKNING OCH VIDARE LÄSNING

Dodillet, S. (2022). (O)beroende forskning. Folket i Bild – Kulturfront. Nr 1 2022.
Dodillet, S. (2026). Historien om det moderna universitetet. Celanders förlag.
Nordangård, J. (2020). Rockefeller – En klimatsmart historia. Tredje utgåvan. Stiftelsen Pharos.
Myrdal, A. Myrdal, G. (1934). Kris i befolkningsfrågan. Andra upplagan. Albert Bonnier Förlag.