När Arkitektupproret 2020 gjorde en omröstning om vilken som är Sveriges vackraste stad gick förstaplatsen till Sundsvall. Därför begav vi oss till Sundsvall för att uppleva Sveriges vackraste stad på plats och försöka förstå vad som gör en stad vacker.
SUNDSVALLS HISTORIA
Sundsvall är en kuststad i Västernorrland med cirka 50 000 invånare. Staden är ett viktigt centrum för industri, handel och kultur i regionen, med en livlig hamn och närhet till Bottenhavet.
Sundsvalls historia sträcker sig tillbaka till medeltiden, även om staden officiellt grundades 1621 då Gustaf II Adolf gav den stadsprivilegier. Sundsvall var tidigt en viktig handels- och sjöfartsstad tack vare sitt strategiska läge vid Selångersåns mynning. Under 1600-talet växte staden som ett centrum för handel med timmer, fisk och järn, och dess hamn blev en knutpunkt för export till Europa.
På 1720-talet drabbades Sundsvall av stor förödelse under Stora nordiska kriget. Ryska trupper brände stora delar av staden år 1721, som en del av den så kallade rysshärjningen längs den svenska kusten. Under andra halvan av 1700-talet, särskilt under Gustav III:s tid, gynnades Sundsvall av merkantilistisk politik, dvs ackumulering av tillgångar genom att maximera export och minimera import. Sågverk började etableras i regionen, vilket lade grunden för stadens framtida roll som centrum för skogsindustrin. Befolkningen växte, och stadens infrastruktur, inklusive hamnen, förbättrades för att möta den ökande efterfrågan på svenska råvaror.
Under 1800-talets industrialisering blomstrade Sundsvall tack vare den växande skogsindustrin, särskilt sågverksnäringen, som gjorde regionen till en av Sveriges rikaste. Staden blev känd som ett nav för träpatroner, och välståndet präglade dess utveckling. Men 1888 drabbades Sundsvall av en förödande brand, en av Sveriges största stadsbränder, som förstörde stora delar av centrum. Ur askan återuppbyggdes staden med breda gator och ståtliga stenbyggnader, vilket gav upphov till smeknamnet ”Stenstan”. Sveriges ledande arkitekter deltog i återuppbyggnaden, och de flesta av dessa byggnader står kvar än idag som en del av stadens unika karaktär.
Under 1900-talet fortsatte Sundsvall att växa som ett industriellt och administrativt centrum. Skogsindustrin, tillsammans med pappers- och massaproduktion, förblev ryggraden i ekonomin.
Idag är Sundsvall en stad som karatäriseras av sitt industriella arv, Stenstaden och naturnära livsstil – präglad av sin historia som en av Sveriges viktigaste kuststäder.
DET VACKRA SUNDSVALL SKAPAS – 1890-TALETS STENSTAD
Stenstaden, eller ”Stenstan”, är namnet på Sundsvalls centrala delar, känd för sin välbevarade arkitektur från slutet av 1800-talet. Området formades till följd av den förödande stadsbranden den 25 juni 1888 då stora delar av Sundsvall ödelades. Branden, som inträffade efter en långvarig torka och spreds av starka vindar, gjorde 9 000 av stadens 11 000 invånare hemlösa på bara åtta timmar.
Stenstaden ligger inom ett område på ca 500 x 700 meter, vilket motsvarar ca 50 fotbollsplaner. Den avgränsas i Söder av järnvägen, i norr av Selångersån, i väster av Skolhusallén och i öster av Landsvägsallén.
Efter branden beslutade stadens styrande struktur att Sundsvall skulle återuppbyggas med fokus på brandsäkerhet. Tidigare hade staden till stor del bestått av trähus. För att förhindra framtida bränder infördes krav på att alla byggnader i centrum skulle uppföras i sten, och en bred esplanad anlades som brandgata. Den nya stadsplanen behöll i stort den tidigare rutnätsstrukturen men anpassades för att skapa en tät, monumental stadsmiljö inspirerad av europeiska storstäder. Mellan 1888 och 1894 uppfördes cirka 600 stenhus i nyrenässans, nygotik och jugendstil. Resultatet blev ett unikt område med sammanhållen arkitektur.
Branden var grundorsaken till att staden behövde återuppbyggas, men det var flera samverkande faktorer som ledde till den unika arkitekturen.
Sundsvall var en mycket rik stad före branden. Den hade blomstrat ekonomiskt under 1800-talet tacke vare skogsindustrin. Sundsvall var centrum för världens största exportdistrikt för sågade trävaror, vilket hade skapat stort välstånd. Det var detta kapital som möjliggjorde finansieringen av de oerhört påkostade byggnaderna som skulle byggas efter branden. Ofta uppförda av privata investerare, så kallade träpatroner, och ritade av den tidens ledande arkitekter.
Man ville bygga en brandsäker och representativ stad som skulle spegla Sundsvalls ekonomiska framgång och kosmopolitiska ambitioner
Det skulle vara en stad som liknade kontinentens storstäder, med monumental arkitektur och storslagen känsla. Detta syns i de påkostade stenpalatsen och den rutnätsbaserade stadsplanen med breda gator. Stenstaden var ett sätt att sätta Sundsvall på kartan som en världsvan stad.
Stenstaden blev ett uttryck för borgarklassens dominans, där träpatroner och affärsmän visade sin rikedom genom praktfulla byggnader. Detta kontrasterade mot de sociala spänningarna, som Sundsvallsstrejken maj/juni 1879, där som mest 6000 sågverksarbetare krävde högre lön och bättre villkor.
Det fanns inte något dokument som specificerade enligt vilka principer byggnaderna skulle utformas. Istället förefaller den lokala tidsandan ha varit drivande för att skapa en stad som framstod som vacker, storslagen och hållbar även i en internationell jämförelse.
Återuppbyggnaden engagerade bl a de lokala träpatronerna, investerare från Stockholm och dåtidens mest välansedda svenska arkitekter, såsom Johan Laurentz, Per Appelberg, Sven Malm och Herman Holmgren.
Resultatet blev som de önskade, en storslagen stad som utstrålade stolthet även i jämförelse med Stockholm, Berlin, Paris och London.
STENSTADENS UTVECKLING 1890 – 2025 – EN ÅLDRANDE STAD SOM TAPPAT SIN ATTRAKTIONSKRAFT
För den som inte varit i Sundsvall och vill föreställa sig husen i Stenstaden är det bäst att tänka på Strandvägen i Stockholm. Stenstaden byggdes precis före Strandvägen, det var samma tidsanda, mycket pengar och samma arkitekter. Husen i Stenstaden skulle utan problem smälta in på Strandvägen, och tvärtom.
Men till skillnad från Strandvägen, där husen bevarats minitiöst, har Stenstaden i Sundsvall tyvärr inte getts samma omsorg och kärlek. På Strandvägen möts man fortfarande av en känsla av storslagenhet och skönhet, en känsla som säkert fanns där då Stenstaden byggdes på 1890-talet, men som tyvärr inte längre vill infinna sig vid vårt besök 2025.
De flesta av Stenstadens ursprungliga byggnader står förvisso kvar, men det är ändå något skaver. Efter en tids reflektion inser vi att det inte är en stor sak som skaver, utan massor av olika mindre saker samtidigt, som tillsammans blir något väldigt stort.
Vi kom dit med bil en solig lördageftermiddag i juni och möttes direkt av ett parkeringshus i grå betong. Det var nästan folktomt, moderna butiksskyltar, gröna heltäckningsmattor och kommunala utemöbler sporadiskt utplacerade direkt på gatorna. Betongbrutalism var insprängd mellan klassiska hus, märkliga stora plastdrakar i kulörta färger var utställda som betongsuggor över hela Stenstaden. Nybyggda kiosker och restauranger hade uppförts på torgen i vad som förefaller vara 1970/80-talsstil, butiker som inte andas rikedom, en utsatt befolkning samt öppen droghandel på gator och torg. Se utsikten från Stenstadens utkant mot den nya bron nedan.
Allt detta gjorde att känslan och harmonin inte riktigt ville infinna sig – trots de välbevarande husen som visat sig vara precis så hållbara som man önskade.
Vi kan inte säga att vi längtade bort från Stenstaden när vi var där – men vi längtar inte heller tillbaka när vi åkt därifrån.
DISKUSSION
Efter ett tidigare besök till Enköping, en stad som förlorat sin arkitektoniska själ, ville vi hitta en riktigt vacker svensk stad. Sundsvall och Stenstaden kändes då som en bra plats att börja på.
Efter vårt besök kan vi konstatera att Stenstaden och dess byggnader verkligen byggdes med ambitionen att skapa något vackert och storslaget, vilket de lyckades med. Men det var inte en organisk skönhet kopplad till platsen, den lokala kulturen och lokalbefolkningen. Istället tog man en stil från helt andra geografiska och kulturella sammanhang och placerade den i Sundsvall.
Det speciella med Sundsvall, precis som med Strandvägen i Stockholm, var att hela områden bebyggdes i samma vackra stil under en kort tidsperiod. I Sundsvall eftersom staden brunnit ned och på Strandvägen eftersom ett nytt område skulle skapas. Det gav en harmonisk, vacker och storslagen bebyggelse. Men den passade inte nödvändigtvis samman med övrig bebyggelse i och omkring dessa platser.
Stenstaden var således inte ett uttryck för tradition, lokal kultur eller organisk skönhet. Det var istället ett tydligt uttryck för moderniteten, ett sökande efter det moderna och annorlunda snarare än det traditionella, organiska och vackra. Man ville utmärka sig snarare än att passa in.
I vissa aspekter tangerade Stenstaden den tidens nationalromantik, men det är tydligt att den främst sneglade mot internationella metropoler för inspiration. Stenstaden var förvisso vacker i sig, men den passade egentligen aldrig helt in i sin arkitektoniska närmiljö i trakterna runt dåtidens Sundsvall. Maktstrukturen i Sundsvall har dessutom inte visat något större intresse för att anpassa senare arkitektur till Stenstaden, se tex kommunhuset nedan.
Vår lärdom från besöket i Sundsvall blir därför att en riktigt vacker stad behöver vara mer än symmetri, proportioner, skönhet, harmoni och lokala material – den behöver vara organiskt förankrad på sin plats i både tid och rum. I annat fall kommer den, precis som Stenstaden i Sundsvall, alltid att kännas vilsekommen.
REFERENSER OCH VIDARE LÄSNING
https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Hermansson
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sundsvall
https://karta.sundsvall.se/op2040
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stenstan
https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Laurentz
https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Appelberg_(arkitekt)