Sverige är välsignat med en natur som få länder kan mäta sig med: dramatiska kuster, uråldriga skogar, böljande odlingslandskap, trollska sjöar och mjuka fjäll som smälter in i horisonten. Öar? Vi har fler än de flesta. Ändå bor många svenskar i samhällen som känns som själlösa kulisser, tömda på charm och skönhet. Hur blev det så? För att söka svar åkte vi till Enköping, en stad som visade sig vara ett perfekt lackmustest för Sveriges urbana misslyckanden.
Vårt första besök i Enköping ägde rum i maj 2025. Vi hade ingen tidigare relation till staden – bara en vag uppfattning om dess geografiska koordinater: en tätort i Uppsala län, vid Enköpingsån, 5 km från Mälarens norra strand och 8 mil väster om Stockholm. Med sina 30 000 invånare är det Upplands näst största tätort och Sveriges 51:a största. Järnvägen, E18, Rv 55 och Rv 70 binder samman staden med omvärlden. Det var allt vi visste. Vårt mål var enkelt: att fånga en första känsla, ett embryo till förståelse för vad som formar – eller deformerar – platser som denna.
Resan gick söderifrån längs Rv 55, genom Sörmlands och Upplands tidlösa jordbruksbygder. Ungefär 6 km innan Enköping fångades vår uppmärksamhet av en praktfull allé på höger sida, som sträckte sig mot horisonten likt en inbjudan till en svunnen tid. Vi svängde av, nyfikna på vart den ledde. Snart uppenbarade sig Haga slott, en herrgårdsliknande byggnad, sannolikt från 1600-talet. Slottet, med sina proportioner och sin elegans, kändes som en påminnelse om en epok då skönhet och harmoni var självklara ambitioner. Byggnaden verkade idag härbergera en konferensverksamhet.
Bild: Haga slott, Enköping
Men verkligheten runt slottet krossade snabbt illusionen. I dess närhet hade någon – eller snarare flera, sannolikt med början under tidigt 1900-tal – först uppfört ytterligare byggnader som harmonierade med huvudbyggnaden, men sedan uppfört en brokig samling bostäder: enfamiljshus och radhus, symmetriskt placerade men utan hänsyn till slottets arkitektoniska arv. Om något föreföll instinkten att avvika från slottet ha blivit starkare med tiden. Resultatet? En plats som kunde ha varit magisk, men som istället kändes som ett lapptäcke av dåliga beslut. Allén och slottet var vackra, men helheten var dissonant, oinspirerande, rent av deprimerande. Vi kände ingen lust att dröja kvar.
Väl inne i Enköping följde vi av Doktor Westerlunds gata, en bred väg som leder rakt mot stadens hjärta. På vänster sida skymtade vi ett miljonprogramsområde, en relik från 1970-talet. Till höger, rader av identiska småhus som andades 1960-1970-tal. Därefter övergick staden till ett småskaligt industriområde – en bensinstation, en bilhandlare, en handfull utländska restauranger och tomma lokaler. Det fanns människor, men det kändes ändå övergivet, som om platsen förlorat sin relevans för både företag och människor. Stilarna kolliderade, utan sammanhang eller ambition.
När vi närmade oss centrum, skiftade bebyggelsen till flerbostadshus. Vi körde förbi Stora torget (se bilden högst upp), Vårfrukyrkan och Pepparrotsbadet, gjorde en spontan sväng längs Fjärdhundragatan mot tågstationen, tillbaka på Drottninggatan och testade några tvärgator för att fånga stadens puls. Men pulsen var svag. Enköping är byggt i ett rutnät, med breda gator och tydliga kvarter. Här finns enstaka pärlor – Vårfrukyrkan, brandstationen, tågstationen och ytterligare några äldre byggnader – som vittnar om en tid då man brydde sig om estetik och sammanhang. Men mellan dessa har tomrummen fyllts med en kakofoni av stilar: slumpmässiga tillägg som försöker, men inte lyckas tala med varandra, än mindre med stadens äldre kärna.
Vi letade efter något som skulle fånga oss, en plats som väckte nyfikenhet eller en känsla av välkomnande. Men Enköping gav oss inget skäl att stanna. Vi blev kvar i bilen, utan att ens överväga att kliva ur för att utforska staden till fots. Enköping kändes inte som en destination, utan som en plats att lämna – både fysiskt och emotionellt.
Vad är det då som gör Enköping så symptomatiskt för Sveriges urbana landskap? Trots sina enstaka vackra byggnader och sin priviligierade plats i ett av världens mest natursköna länder, saknar staden både charm och själ. Enköping är inte unikt – det är en spegel av hundratals andra svenska samhällen, där historiska rötter har klippts av och ersatts med en arkitektur som skaver.
Vår korta visit i Enköping blev en dyster men lärorik start på vår undersökning. Staden är ett perfekt exempel på vad som gått snett i svensk stadsplanering – och en uppmaning att fråga: Hur kunde det bli så fel? Kan vi återfinna skönheten? Kan vi bygga platser som inte bara fungerar, utan som också berör? Enköping, i all sin gråhet, är en plats för att börja söka svaren.
Källförteckning och vidare läsning
https://sv.wikipedia.org/wiki/Enk%C3%B6ping
https://sv.wikipedia.org/wiki/Enk%C3%B6pings_kommun
https://sv.wikipedia.org/wiki/Haga_slott,_Enköpings_kommun
https://sv.wikipedia.org/wiki/Enk%C3%B6pings_stadshotell
https://www.sverigesradio.se/artikel/5322831
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/kommunstyrelsen-sager-ja-till-nytt-stadshotell-i-enkoping