Klimatet är ett öppet, komplext, kaotiskt och delvis okänt system. Därav följer axiomatiskt att dess framtida tillstånd inte kan förutses över längre tidsskalor och därmed inte heller förklaras eller styras. Samhällets fokus bör därför inte vara att försöka styra ett klimatsystem som inte kan styras – utan att säkerställa samhällets resiliens och anpassningsförmåga för framtida klimatförändringar.
KLIMATET
Med klimat menas de genomsnittliga fysiska förhållandena i atmosfären, temperatur, luftfuktighet, lufttryck, vind, nederbörd, atmosfäriska partiklar och flera olika meteorologiska element på en given ort eller region över längre tidsperioder. För att studerna klimatets utveckling är det brukligt att basera beräkningarna på genomsnitt över 30 år – i praktiken 15 år bakåt och 15 år framåt för att beskriva klimatet ett givet år. Det betyder att klimatet för ett givet år kan beräknas först 15 år i efterhand.
Eftersom klimatet är ett ett öppet, komplext, kaotiskt och delvis okänt system – är modellering och prognoser en minst sagt stor vetenskaplig utmaning. Av väl kända orsaker är säkra långtidsprognoser för klimattrender nämligen en såväl teoretisk och praktisk omöjlighet:
- Öppet system: Klimatet utbyter både energi (främst solstrålning och infraröd utstrålning) och materia (t.ex. vatten, damm, aerosoler) med rymden. Det är alltså inte isolerat från sin omgivning.
- Komplext system: Klimatet består av många sammanlänkade delsystem – atmosfär, hav, landisar, vegetation, markfuktighet, moln, aerosoler, biogeokemiska cykler – som växelverkar på olika tid- och rumsskalor. Dessa interaktioner är ofta icke-linjära.
- Kaotiskt system: Klimatet uppvisar känslighet för initialvillkor, vilket är ett kännetecken för kaosteori. Små variationer i t.ex. havstemperatur eller molnbildning kan leda till stora skillnader i vädertillstånd på längre sikt. Detta sätter en fundamental gräns för hur långt fram i tiden man kan göra detaljerade väderprognoser.
- Delvis okänt system: Trots stora framsteg finns fortfarande viktiga kunskapsluckor. Exempel: exakta återkopplingseffekter från moln, processer i havsdjupen, dynamik hos isar i arktiska områden, eller hur olika tröskelvärden samverkar.
Till följd av dess grundläggande egenskaper har klimatsystemet flera utmärkande beteenden, tex icke-linjäritet, emergens, återkopplingsloopar, känslighet för initialvillkor, självreglering och svårdefinierade gränser:
- Icke-linjäritet: Små förändringar kan få stora, oproportionerliga effekter (fjärilseffekten)
- Emergens: Processer där ett komplext mönster formas utifrån samspel mellan enkla strukturer eller beteenden
- Återkopplingsloopar: Både positiva (förstärkande) och negativa (stabiliserande) återkopplingar
- Känsligt beroende av initialvillkor: Små mätfel eller okända parametrar växer exponentiellt över tid
- Självreglering: Ordning kan uppstå utan central kontroll
- Svårdefinierade gränser: På grund av öppenhet gentemot omgivningen
Kännetecknande för sådana system är att pålitliga deterministiska prognoser inte kan skapas, dvs prognoser som ger exakta värden eller utfall.
Ett alternativ som ibland nämns vore då att skapa probabalistiska prognoser för att hantera osäkerheten. Då anges utfall i termer av sannolikhetsfördelningar snarare än som ett enda säkert värde. Man svarar alltså på frågan: ”Vad är sannolikheten för varje möjligt framtida tillstånd?” istället för ”Vad kommer det framtida tillståndet att bli?” Men inte heller det är en framkomlig väg då probabalistiska prognoser är modellberoende i flera dimensioner, tex avs modellstruktur, initialvillkor och parametrar. Givet klimatsystemets egenskaper betyder det att inte heller en probabilistisk prognos kan anpassas eftersom klimatsystemet är öppet, komplext, kaotiskt och delvis okänt.
Då varken deterministiska eller probabalistiska prognoser fungerar används ibland så kallade ensemble-prognoser för att hantera osäkerheterna i prognoserna. Istället för att köra en modell en gång (deterministisk eller probabalistisk) kör man många liknande prognoser (ett ”ensemble”) och tittar på hur de skiljer sig åt. Problemet är dock detsamma som för deterministiska och probabalistiska prognoser – klimatsystemets egenskaper omöjliggör en pålitlig prognos. Oavsett val av prognosmetod står man kvar i situationen att man inte vet eftersom det inte går att veta till följd av klimatsystemets egenskaper.
MÄNSKLIGHETENS FÖRHÅLLNINGSSÄTT TILL KLIMATFÖRÄNDRINGAR
Sedan 1990-talet har det gjorts många försök att skapa modeller för att förutse jordens framtida klimat. I detta arbete har centrala kunskapsluckor identifierats, vilka bl a hanterats genom modellering, expert opinion och statistisk analys. Som en konsekvens innefattar resultaten från dessa modeller betydande spridning och osäkerhet.
Givet de modellerade potentiellt katastrofala konsekvenserna har den dominerande slutsatsen från ett beslutsfattarperspektiv varit att den epistemologiska osäkerheten i sig inte ursäktar passivitet – framför allt riskasymmetrin, men även försiktighetsprincipen, har ansetts tala för att agera i linje med modellernas varningar, även om dessa inte kan betraktas som säkra sanningar.
Men mot bakgrund av klimatstystemets egenskaper, vilka beskrivits ovan, konkluderar vi a) att det inte går att avgöra om/hur mycket mänskliga utsläpp av CO2 påverkat det historiska klimatet, b) att det inte går att förutse det framtida klimatet långsiktigt och c) att det därför inte går att styra klimatet.
Därav följer att det mest rimliga vetenskapsbaserade sättet att förhålla sig till framtida klimatförändringar istället bör vara att säkerställa samhällets resiliens och anpassningsförmåga. Att försöka förutse det oförutsebara och att försöka styra det ostyrbara bör betraktas som en fruktlös hållning.
IPCC noterade tex redan 2001: ”The climate system is a coupled non-linear chaotic system, and therefore the long-term prediction of future climate states is not possible.”
För att ge ytterligare en illustration av kunskapsläget vänder vi oss till boken ”Vad händer med klimatet? (2024) av Lennart Bengtsson, Professor emeritus i dynamisk meteorologi vid Max-Planck-Instututet i Tyskland, där han uttryckte sig på följde sätt:
”Klimatet drivs och bestäms av krafter som människan endast i begränsad omfattning kan modeifiera.” (s 214)
”Människan får helt enkelt anpassa sig till verkligheten. Att tro att det skall vara möjligt att förändra klimatet, eller att återställa klimatet till ett som fanns tidigare, är futilt och orealistiskt.” (s 215)
KÄLLFÖRTECKNING OCH VIDARE LÄSNING
Bengtsson, L. (2024). Vad händer med klimatet? Tredje upplagan. Karneval förlag.
Mörner, S. (2020). Borde man oroa sig för klimatet?
Nordangård, J. (2020). Rockefeller – en klimatsmart historia. Tredje utgåvan. Stiftelsen Pharos.
Pettersson, G. (2020). Falskt alarm. Elsa Widding AB.
Broome, J. (2012). Climate Matters: Ethics in a Warming World (Norton Global Ethics Series).
Frigg, R., Thompson, E., and Werndl, C. (2015) Philosophy of Climate Science Part I: Observing Climate Change. Philosophy Compass, 10: 953–964. doi: 10.1111/phc3.12294.
Frigg, R., Thompson, E., and Werndl, C. (2015) Philosophy of Climate Science Part II: Modelling
Climate Change. Philosophy Compass, 10: 965–977. https://doi.org/10.1111/phc3.12297
McGuffie, K., & Henderson-Sellers, A. (2014). The climate modelling primer.
Winsberg, E., & Harvard, S. (2024). Scientific models and decision making. Cambridge University Press.
https://en.wikipedia.org/wiki/Climate
https://en.wikipedia.org/wiki/Emergence
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Bengtsson_(meteorolog)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kaosteori
https://en.wikipedia.org/wiki/Complex_system
https://archive.ipcc.ch/ipccreports/tar/wg1/index.php?idp=501