Vi har läst De nordiska gudarna (1959) av Georges Dumézil – En liten bok på 122 sidor, som driver tesen att den nordiska mytologin inte är en isolerad, unik företeelse – utan en lokal variant av ett gemensamt indoeuropeiskt arv som delas av folk från Indien till Island.
De mytologiska strukturen är tredelad med tre återkommande funktioner i form av suveränitet, krigarvälde och fruktbarhet. Dumézil visar att nordiska myter – kriget mellan asar och vaner, Tors strid mot Midgårdsormen, Balders död, Lokes straff – följer ett systematiskt mönster som återfinns i indiska, iranska, romerska, grekiska och keltiska källor. Han menar att detta mönster är för specifikt för att ha uppstått oberoende; det måste vara ett gemensamt kulturarv från en ursprunglig indoeuropeisk befolkning.
| Funktion | Nordisk gud | Indisk parallell (Veda) | Romersk parallell |
|---|---|---|---|
| 1. Suveränitet (magisk/juridisk) | Oden + Tyr | Varuna + Mitra | Jupiter + Dius Fidius |
| 2. Krigarvälde (styrka, mod) | Tor | Indra | Mars |
| 3. Fruktbarhet (fred, rikedom) | Vanerna (Njord, Frej, Freja) | Ashvinerna | Quirinus |
DISKUSSION
Bokens värde inte ligger i att den är otvetydigt sann, utan i att den förefaller vara djupt provokativ. Vi ser att kritiken mot Dumézil kan delas in i tre kategorier:
Metodkritik: Selektivt urval – Dumézil väljer myter som passar hans mall och tonar ner motexempel. Dateringsproblem – De nordiska källorna (Snorre Sturlasson, 1200-talet) är 1000–1500 år yngre än de indiska och romerska. Kan likheterna bero på senare lån eller universella mänskliga mönster, snarare än gemensamt ursprung?
Empirikritik: Saknas entydigt samband – Den trifunktionella ursprungsmytologin finns inte bevarad som ett ”rent” system någonstans.
Ideologikritik (politisk): Hot mot nationalromantiken – Dumézil visar att de nordiska gudar inte är unikt germanska – de har släktingar i Indien och Iran. Detta underminerade en tradition av nationell särartsdyrkan. Efterkrigstidens misstänksamhet – Allt som liknade ”indoeuropeisk ursprungsforskning” blev misstänkt efter nazisternas missbruk av sådana teorier. Dumézil undvek medvetet politiska slutsatser. Vår tids tabun – Frågan om etnisk och kulturell kontinuitet är idag så känsligt att själva samtalsämnet ofta avfärdas som illegitimt. Detta påverkar sannolikt också mottagandet av Dumézil.
Ett verk som inte väcker motstånd rör sig i det medvetna kollektivt accepterade psyket. Men när en bok börjar stöta på känslomässig patrull i det kollektivt omedvetna och i överideologierna, så indikerar det att det är en värdefull bok, som kan säga något om oss och vårt samhälle.
Dumézils tes har överlevt i decennier. Att han kan ha fel i detaljerna (tex vilka gudar som hör till vilken funktion) innebär inte att hans grundhypotes ska avfärdas: Nordisk mytologi förefaller vara en del av en större, indoeuropeisk berättelse som i dag har mer än 1 miljard medvetna utövare.
En materialistisk utvecklingshypotes baserad på Dumézils teori skulle kunna vara att den indoeuropeiska mytologiska strukturen uppstod vid Svarta havet i samband med övergången från jägar-samlar-samhälle till jordbrukssamhälle. Då behövdes den tredelade organisationsform som den tredelade mytologin representerar. I det bofasta samhället hade man behov av ordning, försvar mot yttre hot samt förmåga att generera skördar. Mytologin representerade den gudomliga ordning som ledde till ett välfungerande samhälle. Det var ett organiskt samhälle organiserat underifrån från gård, by och stad till kungarike – där mytologin var flyttbar vid migration och skalbar i takt med att samhällen växte.
När kungarna under 1000/1100-talet började driva igenom att kristendomen skulle ersätta de nordiska gudarna – sannolikt av maktskäl för att kunna kontrollera samhället – kom den tredelade strukturen med tiden att representeras av kungen själv med alla tre delar integrerade i honom och i den samhällsstruktur som han skapade. Gustav Vasa kan sägas ha fullbordat den övergången på 1500-talet.
Alla tre delarna integrerades fullt ut inom staten under tidigt 1900-tal. Stora delar av befolkningen förefaller numera ha en djup närmast gudomlig vördnad för staten.
Under globaliseringen, dvs sedan 1990-talet, har vi sett hur Odens lagstiftande roll förskjutits till EU, Tors roll flyttats till NATO och Frej/Frejas roll kommit att representeras av frihandel och internationella organisationer. Så länge dessa strukturer tillgodoser människors tre omedvetna grundläggande strukturbehov kommer de att kunna bestå, även till priset av att de mister sin frihet. Men den dagen när EU inte längre skapar lagar med folkligt stöd, när NATO inte håller oss utanför krig och när frihandeln inte gör oss rikare – då kommer folket sannolikt kräva sin frihet och skapa en annan struktur som bättre tillgodoser deras tre djupa kollektivt omedvetna behov. Motstånd mot EU, NATO och frihandel blir indikatorer för att den globala strukturen inte är i harmoni med folkets kollektiva omedvetna behov.
Det är även relevant att reflektera över hur andra mänskliga behov, såsom tillhörighet och mening, kan tillgodoses i det globalt orienterade samhället som uppstått när den tredelade indoeuropeiska strukturen skalats upp på global nivå i en top-down-process, snarare än organiskt underifrån.
Med Dumézils teoretiska världsbild som grund har vi under alla omständigheter, som exemplet ovan visar, fått ytterligare en utgångspunkt för att utförska vårt kollektivt omedvetna psyke och för att förstå samhällets djupa strukturer.
KÄLLFÖRTECKNING OCH VIDARE LÄSNING
Dumézil, G. (1959). De nordiska gudarna. Aldus.
https://en.wikipedia.org/wiki/Norse_mythology
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hinduism
https://en.wikipedia.org/wiki/Zoroastrianism