Carl Jungs modell av det mänskliga psyket utgår från att det mänskliga psyket dels har medvetna och omedvetna delar, och dels att det omedvetna psyket innehåller en personlig del och en kollektiv biologiskt ärvd del. Med den utgångspunkten skapade han en modell med tre huvudlager: Det medvetna jaget (Ego), Det personliga omedvetna psyket (glömda och förträngda minnen samt känsloladdade komplex) och det kollektiva omedvetna psyket (instinkter och arketyper). Teorin om det kollektivt omedvetna psyket är den mest unika och djupgående delen i Jungs modell av det mänskliga psyket – det är ett lager som är gemensamt för hela mänskligheten och som innehåller nedärvda, universella mönster.
Det kollektiva omedvetna består enligt Jung av arketyper, vilka är tomma, formella dispositioner snarare än färdiga bilder. En arketyp kan ses som en medfödd mall eller form, som organiserar vår upplevelse av världen, men som i sig själv aldrig kan bli direkt medveten. Samtidigt är det kollektiva omedvetna inte endast arketyper; det inkluderar även instinkter, vilka är de biologiska, kroppsliga drivkrafterna. Instinkt och arketyp är två sidor av samma mynt: instinkten är den fysiologiska drivkraften, medan arketypen är dess psykiska motsvarighet – mallen för hur vi upplever och föreställer oss denna drivkraft.
Arketyperna är konstanta över tid och kultur. Hjälten, modern, skuggan och vishetsläraren är exempel på universella mönster som återfinns hos vikingen, medeltidsmunkar, protestantiska bönder och moderna svenskar. De förändras inte, eftersom de är biologiskt och psykiskt nedärvda. Däremot är de arketypiska bilderna – de konkreta, kulturellt färgade uttrycken av arketyperna – föränderliga. Dessa bilder uppträder i drömmar, myter, sagor och konst, och de är alltid personligt och kulturellt specifika.
FRÅN ARKETYP TILL MYT
När arketypiska bilder bearbetas av ett kollektiv över tid – när de berättas, målas, rituellt framförs och tolkas – blir de till myter. Myterna är samhällets gemensamma, medvetna berättelser som kanaliserar de kollektiva instinkterna och arketyperna i en hanterbar, meningsfull form. De fungerar som skydd mot det omedvetnas kaotiska krafter, som kartor över tillvaron, som samhällets osynliga sammanhållande kraft och som bärare av andlig utveckling.
I Sveriges historia kan vi se hur grundmyterna har skiftat i takt med samhällets förändringar, samtidigt som de underliggande arketyperna förblivit desamma.
Under vikingatiden (ca 800–1100) var de centrala myterna knutna till hjältemod, lojalitet till ätten och ära på slagfältet. Det fanns ingen enhetlig svensk stat, utan berättelserna om hjältar som Sigurd Fafnesbane och striden i Ragnarök gav mening åt ett liv präglat av kamp och död. Runstenarna var fysiska manifestationer av dessa myter – ett sätt att binda samman släkten och säkerställa deras minne.
Med katolicismen (ca 1100–1520) blev Sverige en del av en större, universell berättelse. Myten om Guds rike och kyrkan som dess representant på jorden gav en enhetlig förklaring till livet, döden och den sociala hierarkin. Helgonkulten erbjöd personliga förebilder och nådeförmedlare, och kyrkans struktur speglade den gudomliga ordningen. Kungamakten legitimerades av Guds vilja, vilket skapade en stabil samhällsordning.
Protestantismen (från 1527) innebar ett radikalt brott. Den nya grundmyten var att den heliga Skrift, inte påven, var den högsta auktoriteten. Detta försköt makten från kyrkan till staten och individen inför Gud. Samtidigt föddes myten om Gustav Vasa som landsfadern, som frigjorde Sverige från det ”främmande” (danska och påvliga) förtrycket. Den lutherska läran, med dess betoning på arbete, plikt och inre tro, blev djupt invävd i den svenska folksjälen.
I den nutida post-kristna Moderniteten (från ca 1950) har de religiösa myterna förlorat sin självklara position. De har delvis ersatts av sekulära berättelser om demokrati, jämlikhet, mänskliga rättigheter och en gemensam kamp mot globala hot som klimatförändringar. Naturen har blivit en ny ”helig” plats för eftertanke och återhämtning.
| Arketyp | Vikingatidens myt | Katolicismens myt | Protestantismens myt | Nutida post-kristen myt |
|---|---|---|---|---|
| Hjälten | Sigurd Fafnesbane (kämpar mot draken). | St Göran (kämpar mot draken – nu symbol för kristendomens seger över hedendomen). | Gustav Vasa (kämpar mot dansken och påven). | Den moraliskt överlägsna som ifrågasätter människor som tillhör den yttre Skuggan, se nedan. |
| Modern | Frigg. (giftermål, moderskap) | Maria (Guds moder, himmelens drottning). | Den kämpande, räddade modern – en stödjande hustru åt reformatorn, men utan religiös kultstatus. | Jorden (en levande, hotad varelse som måste räddas), Välfärdsstaten (Den trygga, omhändertagande) |
| Skuggan | Jättar och demoner. | Djävulen, hedningar, kättare. | Påven (Antikrist), danskar och överheten. | Klimatförnekare, rasister, fascister, populister, anti-vaxare, Ryssland, Kina, Iran. |
| Vishetsläraren | Oden (den vandrande, visarge guden). | Påven, kyrkofäderna, helgonen. | Martin Luther, bibeltexterna. | Experter, forskare, journalister, influencers. |
| Självet (helhet, mening) | Världsträdet Yggdrasil. Det ger mening genom ordning, sammanhang och känsla av tillhörighet i ett evigt system. | Den kristna guden, treenigheten, projicerad utåt i en materiell värld, med påven, helgonen, relikerna, mässans ritualer och kyrkans institutioner. Mening uppstår genom deltagande i detta kollektiv. | Den kristna guden, treenigheten, projicerad inåt, som en inre, personlig och abstrakt fråga, fokuserad kring skriften och den personliga tron. Meningen skapas genom att tolka, tro och leva i en personlig relation till Gud. | Den personliga känslan av att vara en del i något större. Mening skapas genom levd personlig erfarenhet, tex genom naturupplevelser, musik, konst, tystnad, reflektion, social samvaro och individuation. |
Det är ett inte ovanligt nutida fenomen att individer, grupper och organisationer skapar mening genom att gå in i en hjälteroll och projicera sin skugga på en yttre grupp. De anser sig tillhöra de goda som kämpar för sanning, överlevnad etc, – mot de onda i form av klimatförnekare, rasister, Ryssland osv. De skapar därigenom en personlig myt av kampen: Livet får mening genom att bekämpa dessa ”skuggfigurer”. Hjältens uppdrag blir att övertyga, avslöja eller stoppa dem. Det är starkt meningsskapande och förklarar varför så många engagerar sig med nästan religiös intensitet i politiska eller ideologiska frågor.
Men när man är oreflekterat övertygad om att man representerar det goda, kan alla medel bli rättfärdigade – man kan tysta, förfölja eller till och med avhumanisera andra människor. Den enda vägen ur denna fälla är individuation: att varje människa tar ansvar för sitt eget inre, integrerar sin egen skugga, och därmed slutar projicera den på andra. Det betyder inte att man slutar engagera sig i viktiga frågor – men att man gör det med ödmjukhet, självinsikt och respekt för den andres mänsklighet. Den verkliga kampen inte är mot dem utanför oss, utan mot de delar av oss själva som vi vägrar att se. Individuation handlar inte om att besegra andra – det handlar om att förena sig själv.
DEN FÖRLORADE MYTEN OCH PROPAGANDANS ROLL
I den post-kristna eran har de gamla, gemensamma myterna försvagats. Detta skapar ett andligt vakuum som är ohållbart för ett samhälle, eftersom människor har ett instinktivt behov av mening och tillhörighet. Makthavare försöker därför fylla detta tomrum med pseudo-myter och propaganda – medvetet konstruerade berättelser som skapas uppifrån. Dessa berättelser, oavsett om de handlar om demokrati, jämlikhet, klimatet eller hotet från Ryssland, saknar den djupa, känslomässiga och symboliska laddning som en äkta, levande myt besitter. De engagerar främst intellektet och moralen, inte hela psyket – och därför upplevs de inte som trovärdiga och blir aldrig övertygande.
När dessa pseudo-myter inte övertygar på djupet, uppstår en naturlig skepsis och kritik. Makthavare försöker tysta den genom censur. Detta är en logisk, men psykologiskt självdestruktiv, reaktion. När man förbjuder alternativa berättelser trycks skepsisen ner i det omedvetna, där den istället aktiverar arketypiska projektioner – ”de” (makthavarna, eliten, media) blir den onda skuggan. Censur underminerar tilliten. Ju mer man försöker kontrollera sanningen uppifrån, desto starkare blir de omedvetna krafterna underifrån.
INDIVIDUATION: DEN PERSONLIGA VÄGEN TILL MENING
Det är här som Jungs begrepp om individuation blir avgörande. Individuationen är den livslånga processen att bli den man verkligen är – att integrera alla delar av psyket (både de personliga och de kollektiva) till en unik, balanserad helhet. Målet är inte att förkasta de kollektiva myterna, utan att utveckla ett medvetet förhållningssätt till dem.
Vad det gäller de kollektiva myterna kan Individuation förstås som en process i tre steg:
1. Identifiera samtidens etablerade kollektiva myter. De finns i våra nyheter, skolböcker och politiska debatter. De är en del av vår Persona, vår sociala identitet.
2. Medvetandegör dem. Genom att analysera myterna – att se deras historiska rötter, deras arketypiska innehåll och den känslomässiga laddning de har hos oss – kan vi börja särskilja det kollektiva från det personliga.
3. Utveckla ett medvetet förhållningssätt. Vi slutar reagera passivt på propaganda, och blir istället aktiva aktörer i formandet av samhällets kollektiva myter.
Denna process innebär en direkt konfrontation med det omedvetna. Man behöver möta och integrera sin Skugga – de egenskaper man förnekar hos sig själv och ofta projicerar på andra.
FRÅN KOLLEKTIV MYT TILL PERSONLIG MENING
Utvecklingen från vikingatidens drakbesegrare till dagens klimataktivist är inte ett tecken på att arketyperna dör, utan på att människan ständigt återberättar samma arketyp i form av nya myter. Arketyperna – hjälten, modern, skuggan, vishetsläraren, självet – är konstanta. Myterna är arketypernas föränderliga, kulturella representationer.
I en tid där de stora kollektiva myterna har förlorat sin kraft, och där makthavare försöker fylla tomrummet med propaganda, blir individuationen en nödvändig motkraft. Den erbjuder en metod för att navigera i en värld av motstridiga berättelser, utan att vare sig bli ett offer för de falska myterna (tro på allt) eller en cynisk förkastare av all mening (förneka allt).
I slutändan blir den personliga myten den viktigaste myten för varje människa. Det är den unika, levande berättelse som varje människa skapar för att förstå sitt eget livs mening, identitet och riktning. Den är inte en mall som man ärver eller påtvingas, utan en individuell syntes – en sammanvävning av det kollektiva (arketyper, myter, kulturella värden) och det personliga (erfarenheter, val, djup längtan). Den innehåller en människas grundläggande övertygelser och är en personlig version av hjälteberättelsen. Den erbjuder en inre kompass för att naivera tillvaron. Att skapa den personliga myten är en livslång förändringsprocess. Precis som att en kollektiv myt kan bli destruktiv kan en personlig myt bli destruktiv, tex genom att individen inte utmanar och uppdaterar sin berättelse, blir för självupptagen eller använder den för verklighetsflykt. Jung varnade för att en personlig myt som inte är förankrad i en dialog med det kollektiva omedvetna och med den yttre verkligheten kan leda till överskattning av jaget och social isolering.
UTVALDA CITAT FRÅN ”ARCHETYPES AND THE COLLECTIVE UNCONSCIOUS”
Vi har läst ”Archetypes and the Collective Unconscious” i de samlade verken av Carl Jung, nedan följer ett urval av citat med sidangivelser:
”The hypothesis of a collective unconscious belongs to the class of ideas that people at first find strange but soon come to possess and use as familiar conceptions. This has been the case with the concept of the unconscious in general. ” (s 20)
”A more or less superficial layer of the unconscious is undoubtedly personal. I call it the personal unconscious. But this personal unconscious rests upon a deeper layer, which does not derive from personal experience and is not a personal acquisition but is inborn. This deeper layer I call the collective unconscious. I have chosen the term “collective” because this part of the unconscious is not individual but universal; in contrast to the personal psyche, it has contents and modes of behaviour that are more or less the same everywhere and in all individuals. It is, in other words, identical in all men and thus constitutes a common psychic substrate of a suprapersonal nature which is present in every one of us.” (s 20)
”The contents of the personal unconscious are chiefly the feeling-toned complexes, as they are called; they constitute the personal and private side of psychic life. The contents of the collective unconscious, on the other hand, are known as archetypes.” (s 21)
”Another well-known expression of the archetypes is myth and fairytale. ” (s 21)
”Their immediate manifestation, as we encounter it in dreams and visions, is much more individual, less understandable, and more naïve than in myths, for example. The archetype is essentially an unconscious content that is altered by becoming conscious and by being perceived, and it takes its colour from the individual consciousness in which it happens to appear.” (s 22)
”What the word “archetype” means in the nominal sense is clear enough, then, from its relations with myth, esoteric teaching, and fairytale. But if we try to establish what an archetype is psychologically, the matter becomes more complicated. ” (s 22)
”The unconscious is the psyche that reaches down from the daylight of mentally and morally lucid consciousness into the nervous system that for ages has been known as the “sympathetic.” This does not govern perception and muscular activity like the cerebrospinal system, and thus control the environment; but, though functioning without sense-organs, it maintains the balance of life and, through the mysterious paths of sympathetic excitation, not only gives us knowledge of the innermost life of other beings but also has an inner effect upon them. In this sense it is an extremely collective system, the operative basis of all participation mystique, whereas the cerebrospinal function reaches its high point in separating off the specific qualities of the ego, and only apprehends surfaces and externals —always through the medium of space. It experiences everything as an outside, whereas the sympathetic system experiences everything as an inside.” (s 35)
”The concept of the archetype, which is an indispensable correlate of the idea of the collective unconscious, indicates the existence of definite forms in the psyche which seem to be present always and everywhere. ” (s 56)
”From these references it should be clear enough that my idea of the archetype—literally a pre-existent form—does not stand alone but is something that is recognized and named in other fields of knowledge.” (s 57)
”In addition to our immediate consciousness, which is of a thoroughly personal nature and which we believe to be the only empirical psyche (even if we tack on the personal unconscious as an appendix), there exists a second psychic system of a collective, universal, and impersonal nature which is identical in all individuals. This collective unconscious does not develop individually but is inherited. It consists of pre-existent forms, the archetypes, which can only become conscious secondarily and which give definite form to certain psychic contents.” (s 57)
”Neither of these views would deny the existence of a priori instincts common to man and animals alike, or that they have a significant influence on personal psychology. Yet instincts are impersonal, universally distributed, hereditary factors of a dynamic or motivating character, which very often fail so completely to reach consciousness that modern psychotherapy is faced with the task of helping the patient to become conscious of them. Moreover, the instincts are not vague and indefinite by nature, but are specifically formed motive forces which, long before there is any consciousness, and in spite of any degree of consciousness later on, pursue their inherent goals. Consequently they form very close analogies to the archetypes, so close, in fact, that there is good reason for supposing that the archetypes are the unconscious images of the instincts themselves, in other words, that they are patterns of instinctual behaviour.” (s 57)
”The sources of dreams are often repressed instincts which have a natural tendency to influence the conscious mind. ” (s 63)
”The archetype in itself is empty and purely formal, nothing but a facultas praeformandi, a. possibility of representation which is given a priori. The representations themselves are not inherited, only the forms, and in that respect they correspond in every way to the instincts, which are also determined in form only. The existence of the instincts can no more be proved than the existence of the archetypes, so long as they do not manifest themselves concretely.” (s 88)
”Animals generally signify the instinctive forces of the unconscious, which are brought into unity within the mandala. This integration of the instincts is a prerequisite for individuation.” (s 405)
KÄLLFÖRTECKNING OCH VIDARE LÄSNING
Jung, C. (1957). The collected work of C.G. Jung: Archetypes and the Collective Unconscious. Edited by Adler and Hull.
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Collected_Works_of_C._G._Jung