Det svenska 1300-talet var en dramatisk period i Sveriges historia, som präglades av Bjälboättens styre, komplexa relationer mellan de nordiska länderna, pesten, Albrekts regeringstid och spelet kring Kalmarunionen.
Birger Magnusson – Håtunaleken och Nyköpings gästabud
Den första kungen under 1300-talet var Birger Magnusson, av Bjälboätten, som var Sveriges kung från 1290 till 1318. Hans tid vid makten kännetyecknades främst av maktkamperna mellan honom och hans bröder Erik och Valdemar.
Efter Birgers kröning 1302 uppstod stridigheter mellan bröderna. Det slutade med att Birger fängslades 1306 på Nyköpingshus av sina bröder i en statskupp benämnd ”Håtunaleken”. Han hölls inlåst där till 1308 då han släpptes fri efter att ha tvingats avstå större delen av landet. År 1309 angreps Sverige av Danmark och Norge, och år 1310 slöts fredsfördrag där Birger åter erkändes som kung över Sverige.
Konflikterna med bröderna slutade dock inte där, utan fortsatte och fick sitt slut först med ”Nyköpings gästabud” 1317, där Birger bjudit in sina bröder till fest på Nyköpingshus för att sedan fängsla dem. Där hölls de inlåsta tills de dog sommaren 1318. Denna händelse ledde till ett uppror mot Birger med konsekvensen att han avsattes och tvingades fly till Danmark. Birger dog i Danmark 1321.
Magnus Eriksson – Skånes anslutning och ekonomiska kriser
Birger Magnusson efterträddes av Magnus Eriksson, också av Bjälboätten, som var kung över Sverige och Norge mellan 1319 och 1364.
Magnus var inte myndig då han utsågs till kung, varför Sverige styrdes av förmyndare tills han blivit myndig omkring 1331–1332. Under den tiden var situationen i Sverige tämligen stabil. Men efter att Magnus uppnått myndig ålder hamnade han snabbt i den geopolitiska hetluften. År 1332 blev han kontaktad av representanter för Skåne och Halland med önskan att få ansluta sig till Sverige. Han gick med på detta, men för att lösa den pant på 34 000 mark som krävdes tvingades han låna pengar från kyrkan och pantsätta andra delar av Sverige. Detta ledde till minskade skatteintäkter från de pantsatta delarna och ekonomiska svårigheter för riket.
Den danske kungen Valdemar Atterdag vägrade dessutom att erkänna Skåne som svenskt, vilket ledde till att Magnus Eriksson sökte stöd hos påven. Påven gav dock bara svävande svar, och konflikten eskalerade till krig mellan Sverige och Danmark. Kriget avslutades med ett fredsfördrag 1343, där Danmark erkände Skåne, Blekinge och Halland som svenska områden.
Spänningar med adeln
Magnus Erikssons beslut att 1343–1344 utse sina söner, Erik och Håkan, till tronföljare i Sverige respektive Norge väckte missnöje bland adeln. Samtidigt förvärrades rikets ekonomi, vilket tvingade adeln att betala allt högre skatter. Sammantaget blev relationen till den svenska adeln mer och mer spänd.
Religiösa och militära ambitioner
Magnus Eriksson ville stärka sina relationer med Katolska kyrkan, våren 1348 uppmanade han stormännen i Republiken Novgorod (dagens Ryssland) att konvertera till katolicismen, med hot om militärt ingripande. Novgoroderna meddelade att de inte var intresserade. Sverige anföll då Nöteborg (nära dagens Sankt Petersburg) och tvingade folket i princip att välja mellan katolskt dop eller halshuggning. Magnus lämnade kvar en liten styrka när han återvände till Sverige, som dock snart övermannades och dödades 1349. År 1350 försökte han återigen inta Nöteborg, men med samma resultat.
Digerdöden
Mellan 1350 och 1351 svepte digerdöden över Sverige och dödade 30–50 % av befolkningen. Det var en katastrof som ledde till enorma sociala och ekonomiska spänningar i landet, med ett betydande bortfall av arbetskraft och skatteintäkter för kronan. Magnus Eriksson själv såg digerdöden som ett guds straff för folkets synder, en vanlig syn på den tiden. Pesten försvagade hans styre både kort-och långsiktigt och bidrog till de kriser som präglade hans senare regeringstid.
Uppror och maktkamp
Kanske inte helt oväntat så kollapsade kronans ekonomi 1351. Kungen hade inte längre tillräckliga skatteintäkter för att kunna betala sina skulder. Detta ledde till ett uppror 1356, anfört av Magnus äldste son Erik och flera adelsmän. Magnus tvingades överlämna stora delar av Sverige till Erik. För att återta kontrollen vände sig Magnus till den danske kungen Valdemar Atterdag 1359 och ingick ett samarbetsavtal. Men när Erik dog senare samma år återfick Magnus makten över hela Sverige.
Valdemar Atterdag, sannolikt missnöjd med utvecklingen, anföll och erövrade Skåne och Öland 1361. Magnus försökte då istället alliera sig med Hansan mot Danmark, men kunde inte acceptera deras villkor. Detta skapade en spricka mellan Magnus och hans son Håkan, som fängslade sin far i november 1361.
Håkan Magnussons tid och Albrekt av Mecklenburg
I februari 1362 valdes Håkan Magnusson till kung över Sverige, efter att redan ha varit Norges kung sedan 1355. Men han försonades senare med sin far, och de styrde Sverige tillsammans. Håkans äktenskap med Valdemar Atterdags dotter Margareta 1363 väckte ilska bland svenska adelsmän. De vände sig till hertig Albrekt den store av Mecklenburg, som var gift med Magnus Erikssons syster, och erbjöd tronen till hans son, Albrekt den yngre. Albrekt accepterade och blev Sveriges kung 1364–1389. Magnus Eriksson tillfångatogs och fängslades fram till 1371, då han frigavs mot löfte att västsvenska områden skulle överlämnas till Albrekt vid hans död.
Bo Jonsson Grip – Sveriges mäktigaste storman
En av de adelsmän som stödde Albrekts maktövertagande var Bo Jonsson Grip (ca 1335–1386), en av medeltidens mest inflytelserika svenskar. Som drots och riksråd kontrollerade han över en tredjedel av Sveriges yta, inklusive hela Finland, omkring 1 500 gårdar och flera slott, däribland Gripsholms slott, uppkallat efter hans ätt. Bo Jonsson Grip blev Sveriges största icke-kungliga jordägare genom tiderna.
Magnus Erikssons sista år och Bjälboättens fall
Magnus Eriksson tillbringade sina sista år (1371–1374) hos sin son Håkan och drottning Margareta i Norge, där han dog 1374. De västsvenska områdena överlämnades dock inte till Albrekt som avtalat efter hans död. När Valdemar Atterdag dog 1375 nominerade Håkan sin son Olof Håkansson till Danmarks tron, och 1376 blev Olof kung över Danmark. Efter Håkans död 1380 blev Olof även kung över Norge, vilket förenade Danmark och Norge under en kung som också kontrollerade Skåne och Gotland.
Spelet om Kalmarunionen
Albrekts ställning i Sverige försvagades gradvis, särskilt då han favoriserade tyska länsherrar framför den svenska adeln. Bo Jonsson Grip, som initialt stödde Albrekt, skrev 1384 ett testamente där hans enorma egendomar skulle förvaltas av åtta stormän för att hindra Albrekt från att ta kontroll över dem. När Bo Jonsson dog 1386 försökte Albrekt ogiltigförklara testamentet, vilket ledde till en politisk kris. I den krisen sökte svenska adelsmän stöd hos Margareta och förklarade sig villiga att hjälpa henne att besegra Albrekt.
När Olof hastigt dog 1387 utslocknade Bjälboättens kungliga gren. Ättens centrala betydelse för Sveriges utveckling indikeras av det faktum att Bjälboättens vapen är än idag en del i Sveriges stora riksvapen med ett gyllene lejon ovanpå strömmar av silver i huvudsköldens andra och tredje fält.
Efter Olofs död blev Margareta regent över Danmark och Norge. Med hjälp av den svenska adeln besegrade Margareta Albrekt i slaget vid Åsle 1389, där både Albrekt och hans son tillfångatogs.
Margareta presenterade därefter Erik av Pommern (Margaretas systerdotterson) som tronföljare i Danmark, Norge och Sverige. Han kom att krönas som norsk kung 1392 och till dansk och svensk kung 17/7 1397 i samband unionsförhandlingarna i Kalmar.
Innan han kunde krönas till kung behövde flera förhållanden redas ut. Därför drev Margareta fram en stor politisk överenskommelse som undertecknades på slottet Nyköpingshus den 20/9 1396. Denna kallas ”Nyköpings recess”, och innefattar ett flertal beslut. Det fastslogs att alla tre länderna skulle ha samma kung. Det mesta av den mark som Bo Jonsson Grip ägde vid sin död skulle övergå till kronan. Alla gods som ämbetsmän fått under Albrekt skulle övergå till kronan. De slott, borgar och befästningar som byggts under Albrekt skulle rivas. Kyrkan skulle få stora donationer. Vidare beslutades att stormännen skulle sammanträda på uppmaning av kungen eller drottningen för att skapa en union mellan de tre rikena, på så sätt blev Nyköpings recess en slags avsiktförklaring för Kalmarunionens upprättande.
Följande citat från avtalet från Nyköpings recess brukar anföras som stöd för att Sverige hade för avsikt att gå med i Kalmarunionen:
”Alle the trenne riken skola en herre och konung hafva, och skola stormännen sammanträda på konungens eller drottningens uppmaning för att stadfästa en union emellan rikena.”
Mycket talar för att avtalet från Nyköpings recess, åtminstone för svensk del, hade större juridisk betydelse för unionens tillkomst än själva unionsbrevet från Kalmar. På pergamentbrevet från Nyköping har nämligen 81 svenska herremän förutom drottningen och kungen satt sina sigill, alltså sammanlagt 83.
Bild: Avtalet från Nyköpings recess Källa: Danska riksarkivet
Unionsbrevet från Kalmar-mötet ett år senare är däremot skrivet på papper och endast 10 stormän har satt sitt sigill på dokumentet. Många forskare anser det endast vara ett utkast som aldrig formellt blev antaget. Bindande avtal skrevs normalt på pergament.
Bild: Unionsbrevet Kalmarunionen Källa: https://lokalhistoriewiki.no
Även om det finns en debatt om brevets giltighet så markerar mötet visionen om Kalmarunionen – en union mellan Danmark, Norge och Sverige, inklusive Finland, Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Unionstanken kom att bestå från 1397 till 1523, och skulle blivit det största politiska samarbetet i Nordens historia. Synen på Kalmaruninen skiljer sig åt mellan länderna. Danmark verkar sett den som en fullgången realitet medan Norge och Sverige antagligen ansåg att den aldrig blev formellt realiserad.
Finansieringen av Margaretas krig mot Albrekt
I det avgörande kriget mellan Margareta och Albrekt, hade finansieringen varit avgörande för deras förmåga att mobilisera militära styrkor. Margareta säkrade sina resurser genom en skicklig kombination av kronans inkomster, stöd från nordiska adelsmän och strategiska diplomatiska allianser. Albrekt, å andra sidan, kämpade med begränsat stöd från Mecklenburg, kostsamma legosoldater och en allt svagare kontroll över Sveriges tillgångar. Margaretas överlägsna finansiella bas och politiska skicklighet blev avgörande för hennes seger. Under 1300-talets Norden hade banker ännu inte utvecklats till en viktig finansieringskälla för makthavare eller krigföring, vilket tvingade ledare att förlita sig på andra resurser.
Reflektioner över det svenska 1300-talet
Det svenska 1300-talet var en omvälvande och dramatisk period. För att bli kung eller drottning krävdes att man tillhörde en mäktig släkt, och kunde mobilisera stöd från adel och kyrka. Maktspelet var intensivt, och alla medel var tillåtna – från mutor, avtal, allianser och strategiska äktenskap – till fängslanden, mord och krig.
Vi känner till 1300-talets makthavare till namn och sysselsättning, men det är svårt att få en klar bild av deras personlighet. Om det hade funnits texter författade av nyckelpersonerna hade man via textanalys kunna uppskatta deras personlighet och därigenom bättre förstå deras beteende. Nu när det saknas uppfattas 1300-talet lätt som lite opersonligt och avlägset.
Mot slutet av 1300-talet ville Margareta etablera en nordisk union under danskt styre – kanske inspirierad av Tysk-romerska riket. Hon försökte realisera detta vid ett möte i Kalmar där man upprättade det så kallade ”unionsbrevet”. Men givet oklarheterna kring unionsbrevet är det tveksamt om det någonsin skrevs något giltigt avtal om bildande av en union. Det gör det intressant att försöka förstå svenskarnas verkliga avsikter. Det är nämligen svårt att komma ifrån tanken på att de svenska adelsmännen egentligen aldrig ville ha någon union. De verkar ha spelat på Margaretas dröm om en danskt styrd nordisk union, för att kunna avsätta kung Albrekt och återställa ägarförhållandena för gods och gårdar, som rubbats under hans styre.
Genom Nyköpings recess 1396 förband sig adelsmännen nämligen inte att bilda en union, utan att komma till ett framtida möte om att bilda en union – och då i utbyte mot Margaretas löfte om att rätta till dessa ägarförhållanden. Det var en vag formulering som var öppen för tolkning. För Margareta kan det betytt att de skulle ingå union, men för de svenska stormännen behöver det inte betytt mer än att de skulle komma till ett möte om en union.
Så när Albrekt väl avsatts och adelsmännens krav uppfyllts, verkar deras stöd för unionen ha svalnat. Det kan förklara varför avtalet från Nyköpings recess framstår som giltigt, medan unionsbrevet från 1397 inte gör det. En möjlig konsekvens är att Sverige i realiteten aldrig anslöt sig till Kalmarunionen och att Kalmarunionen aldrig formaliserades. Kalmarunionen var helt enkelt aldrig mer än en orealiserad dansk dröm om makt över hela norden.
Spelet kring Kalmarunionen förefaller exemplifiera hur 1300-talets politiska spel prioriterade realism och kortsiktiga egenintressen framför idealistiska visioner om framtiden.
Källförteckning och vidare läsning
https://sv.wikipedia.org/wiki/Bo_Jonsson_(Grip)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%A4lbo%C3%A4tten
https://sv.wikipedia.org/wiki/Magnus_Eriksson
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kalmarunionen
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_riksvapen
https://sv.wikipedia.org/wiki/Digerd%C3%B6den
https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Magnusson
https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyk%C3%B6pings_recess
https://www.sn.se/debatt/artikel/nykopings-recess-blev-helt-bortglomt-i-svt/l7y0ym0l
https://lokalhistoriewiki.no/wiki/Fil:Dokument_pt_Kalmarunionen.jpeg
Christensson, Jacob, Signums svenska kulturhistoria, vol. 1. Medeltiden, Signum, 2004
Harrison, Dick, Sveriges medeltid, 2020
Harrison, Dick, Europa i världen – Medeltiden, 2003
Hunt, Edward S. och Murray, James M., Företagande och handel i det medeltida Europa 1200–1550, 2001
Larsson, Lars-Olof, Kalmarunionens tid. Från drottning Kristina till Kristian II, 1997
Tarkiainen, Kari, Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa, Svenska litteratursällskapet i Finland, 2008