Platon (427–347 f.Kr.) var en grekisk filosof, som grundade Akademien i Aten, en av de första institutionerna för högre lärdom. Han var elev till Sokrates och lärare till Aristoteles, och hans skrifter, skrivna i dialogform, har format filosofiska diskussioner inom metafysik, etik, politik, epistemologi och estetik.
Platons Staten brukar anses vara ett av de mest betydelsefulla filosofiska verken i världshistorien och representerar en grundläggande referenspunkt för alla filosofer och allt filosofiskt arbete. I det introducerar och utvecklar Platon sin idélära, tanken att det finns en evig, oföränderlig idévärld bortom den sinnliga världen, där idéer som det Goda, Rättvisan och Skönheten är de sanna realiteterna. Han definierade rättvisebegreppet både på individ- och samhällsnivå. Han utvecklade sin syn på olika samhällsformer och introducerade begreppet ”ädel lögn”, användning av en myt för att uppnå social sammahållning.
Vi har läst den i två olika överättningar. Dels Jan Stolpes svenska översättning ”Staten”, och dels Allan Blooms engelska översättning ”The Republic”. Stolpes översättning är på svenska, medans Blooms översättning är på engelska och allmänt betraktad som den kanske mest bokstavstrogna översättningen.
SAMMANFATTNING AV STATEN
Platons Staten är uppdelad i tio böcker, där varje bok behandlar olika aspekter av rättvisa, samhällsstruktur, filosofi och kunskap genom en dialog ledd av Sokrates.
Bok 1: Rättvisans definitioner och dess första utmaningar
Dialogen börjar hos Kefalos i Pireus, där Sokrates diskuterar rättvisa med flera personer, inklusive Polemarchos, Kefalos och Thrasymachos. Kefalos menar att rättvisa är att tala sanning och ge tillbaka vad man är skyldig. Polemarchos modifierar detta till att rättvisa är att göra gott mot vänner och skada fiender. Thrasymachos hävdar att rättvisa är ”den starkes intresse”, det vill säga att de med makt definierar rättvisa för att tjäna sig själva. Sokrates ifrågasätter dessa definitioner och diskussionen avslutas utan en tydlig definition, vilket sätter scenen för en djupare undersökning.
Bok 2: Rättvisans värde och den första skissen av en idealstat
Glaukon och Adeimantos utmanar Sokrates att bevisa att rättvisa är värdefullt i sig självt, inte bara för dess konsekvenser. Glaukon presenterar en teori om rättvisa som ett socialt kontrakt: människor följer rättvisa av rädsla för straff, inte för att det är gott. Han använder Gyges ring, en berättelse om osynlighet, för att visa att ingen skulle vara rättvis om de kunde undgå konsekvenser. Adeimantos förstärker detta genom att säga att rättvisa bara prisas för yttre belöningar, som rykte. För att svara börjar Sokrates beskriva en idealstat, där rättvisa kan studeras i större skala. Han skisserar en enkel stat baserad på grundläggande behov (mat, bostad, kläder) och introducerar arbetsdelning mellan producenter som bönder, hantverkare och köpmän där varje person ska göra vad den är bäst lämpad till.
Bok 3: Väktarnas uppfostran och utbildning
Sokrates utvecklar idealstaten genom att fokusera på väktarna, den styrande klassen som ska skydda samhället. Han diskuterar deras utbildning, som ska forma både kropp och själ. Utbildningen inkluderar gymnastik för fysisk styrka och musik (poesi och litteratur) för karaktär. Poesi som framställer gudar eller hjältar som omoraliska eller svaga censureras, eftersom väktarna måste vara dygdiga och respektfulla. Sokrates betonar också att väktarna inte får ha privat egendom eller familjer för att undvika egenintresse. Han introducerar ”den ädla lögnen”, en myt om att människorna är födda av jorden med olika metaller i själen (guld för väktare, silver för hjälpare, brons för producenter), för att rättfärdiga klassystemet och främja enhet.
Bok 4: Rättvisan i stat och själ
Sokrates definierar rättvisa i idealstaten som harmoni, där varje klass (väktare, hjälpare och producenter) utför sin specifika roll utan att blanda sig i de andras uppgifter. Han överför denna idé till individen och beskriver själen som bestående av tre delar: förnuftet (som styr), viljan (som ger mod) och begäret (som söker nöjen). Rättvisa i individen är när dessa tre delar är i balans. Sokrates diskuterar också dygderna i staten: visdom (hos väktarna), mod (hos hjälparna), måttfullhet (genom harmoni) och rättvisa (genom rätt rollfördelning). Han nämner också att idealstaten ska undvika ytterligheter som rikedom och fattigdom för att för att bevara enhet.
Bok 5: Filosofer som ledare och gemensamt liv
Sokrates introducerar tre radikala förslag för idealstaten, vilka väcker förvåning hos de andra: 1) kvinnor och män ska ha samma roller som väktare, eftersom deras själar är lika kapabla; 2) väktare ska leva gemensamt utan privata familjer, med arrangerade äktenskap för att producera de bästa avkommorna; och 3) filosofer ska vara kungar, eftersom bara de som älskar sanning och kunskap kan styra rättvist. Han argumenterar för att kvinnor kan utbildas som väktare, eftersom skillnader i fysik är oväsentliga för själsliga uppgifter. Barnen i väktarklassen ska separeras från sina föräldrar och uppfostras kollektivt. Sokrates betonar att filosofen är den som kan se idévärlden och förstå det goda.
Bok 6: Filosofens natur och solliknelsen
Sokrates fördjupar diskussionen om filosofens roll och beskriver filosofens natur som en strävan efter sanning och kunskap om idévärlden, till skillnad från den fysiska världen. Han presenterar solliknelsen, där solen representerar det goda, som gör kunskap och existens möjliga. Filosofen, som når kunskap om det goda, är den som kan leda samhället rättvist. Sokrates diskuterar också utbildningens process för att utbilda filosofer, inklusive studier i matematik, geometri och dialektik (metod för att söka nya insikter genom dialog och argument), som leder dem från den fysiska världen till idévärlden. Han beskriver hur filosofer kan vara svåra att acceptera i samhället, eftersom de utmanar allmänt accepterade åsikter och riskerar att missförstås.
Bok 7: Grottliknelsen och filosofens utbildning
Sokrates presenterar grottliknelsen, en allegori där människor är fångar i en grotta och bara ser skuggor av figurer på en vägg. Utbildning är processen att vända sig från skuggor (sinnesupplevelser) mot ljuset (idévärlden). Han beskriver filosofens utbildning i detalj: tidiga studier i matematik, följt av dialektik, och en praktisk fas där de tjänstgör i staten.
Bok 8: Bristfälliga statsformer och själar
Sokrates beskriver hur idealstaten kan förfalla till sämre statsformer. Han listar dessa i ordning: 1) Timokrati, där ärelystnad ersätter visdom, och hjälparna tar makten; 2) Oligarki, där rikedom blir målet och de rika styr; 3) Demokrati, där frihet leder till kaos eftersom alla gör som de vill; och 4) Tyranni, där en stark ledare tar makten i en laglös stat. För varje statsform beskriver han motsvarande karaktär hos individen. Detta visar sambandet mellan statens och själens rättvisa eller orättvisa. Han menar att varje statsform har en central kärna, som blir orsaken till dess förfall och nästkommande statsforms uppkomst.
Bok 9: Tyrannens olycka och rättvisans belöning
Sokrates argumenterar för att den rättvisa människan är lyckligare än den orättvisa, särskilt tyrannen. Han beskriver tyrannen som den mest olyckliga, eftersom hans själ är kaotisk och slav under begär, rädsla och paranoia. I kontrast är den rättvisa människan, vars själ är harmonisk med förnuftet som ledare, lycklig oavsett yttre omständigheter. Sokrates räknar också med tre typer av nöjen: förnuftets (filosofiska), modets (ärelysta) och begärets (fysiska), och hävdar att de första är mest tillfredsställande. Han avslutar med att rättvisa är önskvärt både för dess egen skull och för dess konsekvenser.
Bok 10: Poesins förvisning och själens odödlighet
Sokrates återvänder till poesins roll och argumenterar för att den ska förvisas från idealstaten, eftersom den imiterar skenbilder av verkligheten och väcker irrationella känslor som skadar förnuftet. Han gör ett undantag för poesi som främjar moral och dygd. Därefter diskuterar han själens odödlighet, och att rättvisa belönas efter döden. Dialogen avslutas med Ers myt, en berättelse om en man som återvänder från dödsriket och beskriver hur själar väljer sina nästa liv baserat på sina tidigare handlingar. Sokrates uppmanar till att välja rättvisa för att uppnå ett gott liv både nu och efter döden.
ALLAN BLOOMS TOLKNING AV STATEN
Allan Bloom (1930 – 1992) var en amerikansk filosof, som bl a studerade för Leo Strauss och hade honom som handledare vid sin doktorsavhandling.
Till skillnad från en del andra översättare av Staten, som vävt in sin tolkning direkt i översättningen, försökte Bloom göra en så bokstavstrogen överättningen som möjligt. Istället inkluderade han en tolkande essä efter själva översättningen. I den beskriver Bloom Staten som djupt kopplad till Sokrates liv och död, särskilt hans rättegång och avrättning i Aten 399 f.Kr.
Hans tolkning konkluderar att Staten inte är en bokstavlig uppmaning till att skapa en idealstat (som tex K.R. Popper gjorde i sin kritik av Platon), utan ett filosofiskt och ironiskt tankeexperiment som reflekterar över rättvisa, politik och filosofens roll i ett ofullkomligt samhälle, med Sokrates öde som en central bakgrund.
Bloom menar således att Staten måste läsas i ljuset av Sokrates liv, särskilt hans konflikt med Aten och hans död. Sokrates, som dömdes för att ha ”korrumperat ungdomen” och för att inte tro på stadens gudar, representerar filosofens oundvikliga spänning med samhället. Staten är enligt Bloom Platons sätt att reflektera över varför filosofin – och Sokrates – missförstås och förföljs. Dialogen är en meditation över rättvisans natur och filosofens plats i en värld som ofta är fientlig mot sanningssökande.
Bloom betonar Sokrates ironi, hans förmåga att ställa frågor som avslöjar bristerna i konventionella åsikter utan att själv bli bunden av dem. Denna ironi är central i Staten, där Sokrates bygger upp en idealstat som Bloom anser vara medvetet orealistisk, för att visa på politikens begränsningar snarare än att föreslå en praktisk lösning.
Sokrates avrättning fungerar som en ständig påminnelse om att rättvisa, som Aten definierar den, kan vara orättvis. Thrasymachos argument i Bok 1 – att rättvisa är ”den starkes intresse” – speglar enligt Bloom den atenska majoritetens syn, som dömde Sokrates för att han utmanade deras makt och normer.
Bloom argumenterar för att Platons beskrivning av den ideala staten – med filosofkungar, gemensamt ägande, och en strikt klassstruktur – inte är en seriös politisk ritning, utan en ironisk konstruktion. Detta tankeexperiment syftar till att visa hur svårt det är att förena rättvisa med praktisk politik, särskilt i ett samhälle som det atenska, som avrättade Sokrates.
Bloom ser inslag som ”den ädla lögnen” (myten om metallerna i själen) som Platons sätt att visa att även en teoretiskt rättvis stat kräver manipulation och kompromisser, vilket står i konflikt med filosofins sanningssökande. Detta understryker varför Sokrates, som vägrade kompromissa med sanningen, blev ett offer för politiken.
Bloom betonar att Staten i första hand handlar om rättvisa för individen, inte i samhället. Genom att använda staten som en analogi för själen (med dess tre delar: förnuft, vilja och begär) visar Platon att rättvisa är en inre harmoni där förnuftet styr. Sokrates liv exemplifierar denna rättvisa: trots att han dömdes orättvist av Aten, förblev hans själ i balans, och han accepterade sin död med lugn.
Han framhåller att Staten illustrerar den eviga konflikten mellan filosofi och politik, vilket Sokrates öde belyser. Filosofen, som strävar efter kunskap om det goda (som i solliknelsen), hotar samhällets konventioner och riskerar att bli utstött eller dödad, precis som Sokrates. Bloom kopplar grottliknelsen direkt till Sokrates. Filosofen som lämnar grottan och återvänder för att upplysa andra (men möts av fientlighet) speglar Sokrates försök att utbilda Aten, vilket ledde till hans rättegång. Platon använder enligt Bloom denna allegori för att visa att samhället ofta föredrar skuggor (åsikter) framför sanning. Sokrates död är för Bloom ett bevis på att filosofin är farlig för både filosofen och samhället.
Bloom ser Staten som Platons försvar av filosofin och Sokrates arv. Genom att presentera en utopisk stat där filosofer styr, visar Platon vad som teoretiskt krävs för att rättvisa ska råda – men också varför detta är omöjligt i praktiken. Verket är därmed ett försvar för Sokrates livsstil och en kritik av Aten, som misslyckades med att förstå hans bidrag.
Sammanfattningsvis tolkar Allan Bloom Staten som ett verk som använder Sokrates liv och död som en lins för att utforska rättvisa och filosofins roll i samhället. Han ser idealstaten som ett ironiskt tankeexperiment, inte en praktisk modell, som visar på politikens oförmåga att rymma sanning och rättvisa. Sokrates framstår som den rättvisa människan, vars inre harmoni och trohet mot filosofin gör honom överlägsen samhällets orättvisa dom. Staten är enligt Bloom, en uppmaning till läsaren att leva ett undersökande liv trots världens fientlighet, och en varning om den eviga spänningen mellan sanningssökande och politisk makt.
PERSONLIGHETSTYP FÖR DEN IDEALA FILOSOFEN ENLIGT PLATON
Den ideala filosofen i Staten är en person som älskar sanningen, har en harmonisk själ och genomgår en lång utbildning i matematik och dialektik för att förstå idévärlden och det goda. Filosofen är dygdig, opartisk och driven av förnuft snarare än begär eller ära.
Baserat på den övergripande beskrivningen ovan får vi bilden av att den primära funktionen hos Platons ideala filosof bör vara Introverted Intuition (Ni) – enligt Myers-Briggs typologi för personlighetstyper. Ni är en funktion som fokuserar på att förstå djupa mönster, abstrakta koncept och framtida möjligheter, vilket stämmer väl överens med filosofens strävan efter att förstå idévärlden och det goda samt reparera vad den finner trasigt.
Som en kompletterande funktion är Extravert Thinking (Te) sannolikt viktig. Te handlar om att organisera tankar och världen enligt logiska principer. Men även Extraverted Feeling (Fe) kan vara viktig för förmågan att förstå moraliska och visionära aspekter av idévärlden.
Med den utgångspunkten kan vi sluta oss till att den ideala filosofen enligt Platon bör ha INTJ eller INFJ som personlighetstyp. Vår bedömning av hans samlande texter är att även Platon själv hade Ni som dominant funktion, och sannolikt var en INFJ.
En person med introvert intuition (Ni) som primär funktion kännetecknas av en djup, inåtvänd och framtidsorienterad tankevärld. Personer med Ni har en stark förmåga att se mönster, kopplingar och underliggande betydelser i information, vilket gör att de ofta tänker i termer av långsiktiga visioner och abstrakta koncept. Deras tankesätt är fokuserat på det som ligger bortom ytan, och de dras till att förstå komplexa system, idéer eller existentiella frågor.
KÄLLOR
Plato (Bloom Allan), The Republic, 375 BC/1968
Platon (Stolpe Jan), Staten, 375 BC/2003
Popper K.R., The Open Society and its Enemies – Volume 1 – Plato, 1945