Rudolf Kjelléns Staten som livsform (1916) introducerade en ny analytisk modell för staten genom att betrakta den som en levande organism. I verket sammanställer Kjellén sina tidigare arbeten till en sammanhållen teori. Idag när mer än 100 år passerat sedan hans död förblir hans idéer en källa till reflektion och debatt.
BIOGRAFI OCH BAKGRUND
Rudolf Kjellén , som brukar ses som Sveriges internationellt mest välkände statsvetare, föddes 1864 på ön Torsö i Vänern, som son till kyrkoherden Anders Kjellén och Hulda Sofia Hultberg, och avled 1922 i Uppsala. Han var gift med Ruth Kjellén (född Lindberg) och hade tillsammans med henne de tre barnen Tor, Sven och Astrid.
Han tog studenten i Skara och började studera i Uppsala 1880, där han disputerade i statskunskap 1891. Han flyttade därefter till Göteborg där han undervisade i statskunskap och geografi vid Göteborgs högskola.
År 1905 invaldes han för första gången till Andra kammaren i Riksdagen för Göteborgs stad och var senare även ledamot i Första kammaren för Södra Kalmar län 1911-1917. Han var konservativ och representerade Allmänna valmansförbundet, vilket senare bytte namn till Högerpartiet och slutligen till Moderaterna år 1969.
Kjellén fick 1916 den skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet. Utifrån denna position började han koncentrera sig alltmer på den gren av statskunskapen, som han gett namnet geopolitik.
Han myntade bregreppen ”folkhemmet” och ”geopolitik”, och är sannolikt Sveriges internationellt mest kända statsvetare.
Kjellén ansåg själv att hans huvudarbete var ”Staten som livsform”, ett verk inom geopolitik och statsvetenskap där han utvecklar sin teori om staten som en organisk enhet, liknande en levande organism.
Vi har läst Staten som lifsform (1916) och Der Staat als Lebensform (1917), vilken är den tyska översättningen.
Som kuriosa kan noteras att den som studerat vid Uppsala universitet någon gång 1971-2008 och deltagit i en sexa eller annan formell tillställning på Snerikes nation eventuellt kan ha stött på Leif Lewin, den dåvarande innhavaren av den skytteanska professuren och Kjelléns efterträdare, då Lewin var inspektor på Snerikes nation.
SAMMANFATTNING: STATEN SOM LIVSFORM (1916)
Rudolf Kjelléns Staten som livsform (1916) är ett centralt verk inom geopolitik där Kjellén utvecklar sin teori om staten som en organism. Boken är uppdelad i förord, inledning, fem kapitel och en avslutning.
I verkets förord beskriver Kjellén verket som hans dittillsvarande huvudarbete med målet att knyta samman hans tidigare mer fragmenterade arbeten mellan 1901 och 1916 till en helhet för att på så sätt på ett lättillgängligt sätt beskriva politikens system.
”Det afser att vara en introduktion i en värld, som för allt
för många af mina landsmän är främmande : nämligen
den omgifvande politiska verklighetens. Vi hafva som
folk benägenhet att skatta åt ett slags » idealism », som i
grunden foga annat är än ett öfverkultiveradt eller trött
släktes böjelse att drömma sig bort från en besvärlig och oskön
verklighet. Länge nog och tillräckligt hafva vi offrat på
sådana altaren. Det är tid att vakna. Det börjar
blifva en fråga om lif och död att icke längre bära
fagra bindlar för ögonen i en tid, som är hård mot alla
men hårdast mot blindbocken. Därför är det en enkel
och bjudande medborgerlig plikt för hvar och en, som
har ögon att se, att vittna om det han ser.”
I Inledningen (s 1-8) konstaterar Kjellén sedan att statskunskapen, likt andra vetenskaper, ibland behöver en stund av självrannsakan för att ompröva sin problemställning och sitt syfte.
Kjellén kritiserar att statskunskapen i Sverige är eftersatt i utbildningen, vilket han kopplar till en nationell svaghet i såväl politisk begåvning som psykologiska realiteter, till skillnad från tex Danmark.
Kjellén identifierar en central orsak till statskunskapens undanskymda roll: den traditionella uppfattningen att staten primärt är ett rättssubjekt, definierat av sin författning. Denna syn reducerar staten till en juridisk-administrativ enhet vars huvudsakliga uppgift är att upprätthålla rättsordningen.
Han argumenterar för att statsvetenskapen måste reformeras för att spegla statens rikare, mer dynamiska roll i en ny era. Den traditionella teorin kan inte längre omfatta statens utveckling, och en ny, tidsenlig statsvetenskap behövs för att möta både vetenskapens och folkets behov i en tid av allmän rösträtt.
Denna nya statsvetenskap behöver gå bortom den juridiska synen på staten, för att bättre förstå dess levande natur och möta Sveriges behov av politisk bildning i en föränderlig värld.
I Kapitel 1: Statens allmänna väsen (s 9-38) inleder Kjellén med att konstatera att statskunskapens självrannsakan kräver en bredare förståelse av staten, bortom dess traditionella juridiska definition. Han förespråkar en empirisk metod, inspirerad av Bornhak, där staten inte konstrueras teoretiskt utan studeras genom dess praktik.
I en första analys, det statsrättsliga perspektivet, framstår staten som ett rättssubjekt som upprätthåller rättsordningen. För medborgaren är staten osynlig i vardagen, likt luften, men blir tydlig vid brott mot rättsordningen genom institutioner som polis och domstolar. Staten visar sig som en tyst, mäktig vilja som begränsar individens frihet för att skydda samhällsordningen. Denna bild förstärker den traditionella uppfattningen av staten som en juridisk enhet, men Kjellén går vidare och visar att staten också agerar aktivt genom att kräva skatter, militärtjänst eller till och med medborgarens liv i krig, vilket pekar på ekonomiska och sociala dimensioner bortom rätten.
Kjellén observerar att staten engagerar sig i medborgarnas välbefinnande, exempelvis genom stöd till utbildning, infrastruktur och kultur, utan koppling till rättsordningen. Den moderna staten tar initiativ inom handel, näringspolitik och social omsorg, och fungerar alltmer som en ekonomisk aktör genom att förvalta post, järnvägar och naturresurser. Under det pågående (första) världskriget har staten dessutom utökat sin kontroll över ekonomiska och sociala områden, vilket visar att den inte bara är en rättslig väktare utan en progressiv kraft. Detta leder till slutsatsen att statsvetenskapen måste inkludera statens sociala och ekonomiska roller vid sidan av dess juridiska karaktär, och överge den liberala motsättningen mellan stat och samhälle.
I en andra analys, det folkrättsliga perspektivet, betraktar Kjellén staten utifrån, som en aktör bland andra stater, genom pressens språkbruk under Balkankrisen 1908. Här framstår stater som ”makter” – Tyskland, Österrike, Turkiet – med mänskliga egenskaper som ilska, avund eller strävan efter inflytande. Begrepp som ”land”, ”rike” och ”folk” används synonymt med ”stat”, vilket visar att staten inte bara är en rättslig enhet utan också en geografisk och etnisk realitet. Kjellén hänvisar till Friedrich Ratzel, som ser staten som en organism av ”mänsklighet och organiserad jord”, men påpekar att geografi och etnografi inte fullt ut kan fånga statens väsen, eftersom det också innefattar rättsliga, sociala och ekonomiska drag. Exempelvis är Tysklands militarism eller Englands parlamentarism oskiljaktiga från deras identitet.
Kjellén argumenterar för att de statsrättsliga och folkrättsliga perspektiven avser samma stat, men belyst från olika vinklar. Inifrån framstår staten som rättssubjekt, medan den utifrån är en makt i konkurrens med andra. Denna dualism har skapat en splittrad statsvetenskap, där det juridiska perspektivet dominerat, medan geografi och statistik försökt fånga det vidare, folkrättsliga begreppet. Han kritiserar statsvetenskapens ovilja att erkänna staten som en organisk enhet, och hänvisar till tänkare som Hans Järta och Ranke, som sett staten som ett levande ”jag” med biologiska drag. Stater föds, växer och dör i en kamp om tillvaron, vilket gör dem till föremål för ett ”biopolitiskt” studium.
För att lösa statsvetenskapens kris föreslår Kjellén ett syntetisk förhållningssätt, där staten studeras som en helhet bestående av fem delar: rike (geopolitik), folk (etnopolitik), hushåll (ekonomipolitik), samhälle (sociopolitik) och regemente (förvaltningspolitik).
Detta ger statsvetenskapen en självständig plats bland vetenskaperna och bli mer relevant för både bildning och praktisk politik. Kjellén fokuserar speciellt på geopolitik och etnopolitik, där statens biologiska natur är mest tydlig, medan de andra delarna belyses utifrån deras samspel med geopolitiken och etnopolitiken.
Kjellén argumenterar i kapitlet således för en ny, helhetsbaserad statsvetenskap som ser staten som en levande organism, där rättsliga, sociala, ekonomiska, geografiska och etniska element förenas i en enhetlig analys, vilket ger vetenskapen en självständig och livskraftig roll.
I Kapitel 2: Staten som rike (geopolitik) (s 39-75) utvecklar Kjellén sin geopolitiska teori, där han betraktar staten som en geografisk organism, eller ”rike”, definierat av dess territorium. Geopolitiken, som Kjellén definierar som läran om staten som en företeelse i rummet, fokuserar på hur statens geografiska egenskaper – rum, gestalt och läge – präglar dess väsen och politiska handlingar.
Kapitlet utforskar rikets roll som en integrerande del av staten, dess organiska natur, och konsekvenserna för politik och folkrätt.
Territoriet är en grundläggande förutsättning för statens existens. Utan land blir en samhällsorganisation, oavsett makt eller vilja, aldrig en stat. Exempelvis var Hansan och Jesuitorden mäktiga, men utan territorium saknade de statens väsen. Kommuner delar territoriell karaktär med staten, men saknar suveränitet. Riket är således statens ”kropp”, en oskiljaktig del av dess personlighet, vilket skiljer sig från liberalismens syn på landet som enbart egendom.
Kjellén skiljer mellan historiska rikstyper. Antikens stater, som Aten och Rom, var stadstater där landsbygden var underordnad. Medeltidens Europa såg istället landet (terra) dominera, med resande hov och svag centralisering. Moderna stater kombinerar stad och land, där båda är nödvändiga för ett fungerande rike. Stadstater som Venedig överlevde in i modern tid, men är nu förbrukade, då de saknar den geografiska bredd som krävs för självförsörjning.
Riket är inte bara en fysisk yta, utan en organism som staten är bunden till, likt en växt till jorden. Staten kan inte ”flytta” utan dör om den förlorar sitt territorium. Kjellén använder analogier från naturen: staten liknar en skog, fäst vid sin mark, men dess invånare kan röra sig som djur för att tjäna rikets intressen (t.ex. genom handel eller krig). Expansion, som kolonisation, är en form av organisk växt, inte rörlighet, och stater tenderar att återvända till sin geografiska kärna efter överexpansion, som Sverige och Danmark gjort.
Rikets organiska natur ger folkrättsliga implikationer. Staten har suveränitet över alla inom sitt territorium, oavsett om de är medborgare eller främlingar, eftersom territoriet är en del av dess personlighet. Kränkningar av territoriet är attacker mot staten själv, inte bara dess egendom. Staten har också en plikt att utveckla sitt lands resurser, likt en människa vårdar sin kropp. Liberalismens idé om att lämna landet till individers fria förfogande ses som en försummelse av denna plikt.
Kjellén introducerar begreppet ”geografisk individ”, där staten strävar efter att bli en harmonisk enhet med naturliga gränser och ett sammanhängande ”naturgebit”. Naturliga gränser, som hav eller berg, markerar rikets avskildhet, medan floder ofta är svaga gränser, särskilt i moderna statssystem, även om världskriget visat deras försvarspotential. Exempelvis är öriken som England ideala, medan kontinentala stater som Serbien lider av svaga gränser.
Riksproblemet löses genom att förena naturliga gränser med ett harmoniskt naturgebit. Staten kan aktivt forma sitt rike genom arbete, kommunikation och politik för att stärka dess organiska karaktär. Svaga gränser kan kompenseras genom historisk sammanhållning eller strategisk infrastruktur, som Sveriges inlandsbana. Självförsörjning är centralt: ett rike måste kunna tillgodose folkets behov för att säkerställa politisk självständighet.
Staten och riket är i ständig växelverkan. Staten formar riket genom att utveckla dess resurser och infrastruktur, medan riket präglar statens handlingar. Kjellén avvisar tanken att riket är statens ”odödliga” element, då det förfaller utan statens och folkets arbete.
Kjellén argumenterar att privat äganderätt är delegerad från staten och underordnad dess intressen. Riket är inte en vara att dela mellan individer; det är statens kropp. Liberalismens syn på äganderätt som likställd statens avvisas, och staten har rätt att ingripa om privat förvaltning skadar riket.
Kjellén menar sammanfattningsvis att geopolitiken speglar rikets organiska natur som statens kropp, där rum, gestalt och läge formar dess handlingar och öde. Genom att betrakta riket som en integrerad del av statens personlighet, löser den organiska uppfattningen problem som liberalismen inte kan hantera. Geopolitiken visar hur statens liv är bundet till dess territorium, i en dynamisk växelverkan som blir alltmer levande med kulturell utveckling.
I Kapitel 3: Staten som folk (etnopolitik) (s 76-124) analyserar Rudolf Kjellén staten ur ett etnopolitiskt perspektiv, där fokus ligger på folket som en integrerande del av statens väsen.
Etnopolitiken definieras som läran om staten som etnisk organism, där folket är statens mänskliga material, likt riket är dess geografiska kropp. Kapitelt utforskar folkets samband med staten, nationalitetens och lojalitetens roller, nationens uppkomst och mognad, samt rasens och befolkningens betydelse för statens politik.
Staten är oupplösligt bunden till både sitt rike och sitt folk. Utan folk kan en stat inte existera, precis som utan land. Folket är statens rörliga element, medan riket är det fasta. Medborgare kan komma och gå genom emigration eller naturalisation, men staten överlever så länge en kärna av folket finns kvar. Folket är inte bara de nu levande individerna, utan sträcker sig över generationer – de döda, levande och ofödda – vilket ger staten en kontinuitet som liknar en organisms. Denna organiska uppfattning, inspirerad av tänkare som Adam Müller, kontrasterar mot liberalismens mekaniska syn på folket som en tillfällig sammanslutning.
Lojalitet definieras som den gemensamma ansvarskänsla som binder medborgarna till staten genom rätt och plikt, oavsett statsform. Den skapas genom statens rättsordning och gemensamma ansvar i krig, och är en dynamisk kraft som staten kan stärka genom klok politik. Nationalitet, å andra sidan, är en inre samhörighet mellan människor, oberoende av staten, som verkar direkt och inte via statsmakten. Nationaliteten är en naturkraft, medan lojaliteten är kulturell. Konflikter mellan lojalitet och nationalitet präglar många moderna stater, som i Tyskland (danska, polska och franska minoriteter), Ryssland (russificering), Finland (svenskar och finnar) och Österrike (etnisk splittring). I vissa fall, som Schweiz och USA, samexisterar olika nationaliteter harmoniskt, vilket visar att utgången varierar.
Kjellén undersöker vad som konstituerar en nation och avvisar tre förenklade lösningar:
- Genealogi: Gemensam härstamning eller ras är inte tillräcklig, då nationer ofta är resultatet av blodblandning (t.ex. spanska, engelska och franska nationer). Historien visar att blodsband inte är starkare än andra faktorer, och vetenskapen har avfärdat ren ras som grund för nationen.
- Lingvistik: Språkgemenskap är inte heller tillräcklig, då nationer kan byta språk (t.ex. bulgarer från finskt till slaviskt språk) eller tala samma språk utan att vara samma nation (t.ex. engelsktalande amerikaner och britter). Språket är snarare en verkan av nationen än dess orsak.
- Psykologi: Renan definierar nationen som en grupp med medvetande om gemensamma offer och vilja att leva tillsammans, men Kjellén ser detta som otillräckligt, då det ignorerar objektiva element. Nationen är inte bara en subjektiv känsla, utan har en biologisk grund.
Kjellén föreslår att nationen istället är en etnisk individ, en unik personlighet mellan individen och mänskligheten, med både objektiva (fysiska och psykiska karaktärsdrag) och subjektiva (nationalkänsla) element. Nationen är en levande typ som individer graviterar kring, och dess styrka beror på hur starkt denna samhörighet känns.
Kjellén menar att nationer uppstår genom biologiska processer:
- Assimilering: Genom blodblandning smälter olika etniska element samman till en ny nation, som i USA där en anglosaxisk kärna blandas med invandrare.
- Acklimatisering: Anpassning till en ny miljö formar nationer, som när engelsmän blev angloamerikaner i Nordamerika eller när holländare och portugiser utvecklade egna nationer genom historiska och geografiska omständigheter. Nationer bildas ofta i brytningstider, som under medeltiden i Europa, och når mognad när de utvecklar ett eget språk eller blir medvetna om sin samhörighet och avskildhet. Detta medvetande utlöses ofta under yttre tryck, som i Sverige under Engelbrekt på 1400-talet eller Frankrike under Jeanne d’Arc. När en nation blir medveten om sin egenart, kräver den politisk självständighet, ofta genom självständighetsförklaringar (t.ex. Nederländerna 1579, USA 1776, Norge 1814/1905).
Nationalitetsprincipen, som framträdde tydligt först på 1800-talet, innebär att nationer strävar efter att bli självständiga stater (centrifugalkraft, t.ex. Balkanfolkens frigörelse) eller förena splittrade delar (centripetalkraft, t.ex. Italiens och Tysklands enande).
Ras har hittills haft begränsad politisk betydelse. Stora block som Mellaneuropa eller Panamerika bygger på geografi, inte etnicitet. Panslavism, panlatinism och pangermanism har haft viss effekt (t.ex. Italiens och Rumäniens anslutning till ententen), men deras praktiska betydelse är liten. I Schweiz och Belgien har rasklyftor skapat spänningar, men nationalstaten dominerar fortfarande över rastanken.
Etnopolitiken visar sammanfattningsvis att staten är bunden till sitt folk som en organism till sin själ. Nationalitetsprincipen driver nationer mot självständighet och enhet, medan lojaliteten binder folket till staten. Tillsammans formar de nationalstaten, där folk och nation sammanfaller i ett organiskt samspel. Staten påverkas av folkets grad, art och omsättning, och dess politik formas av dessa faktorer. Nationalstaten är historiens hjälte, där nationens naturkraft tyglas av statens förnuft, i en syntes av natur och kultur.
I Kapitel 4: Staten som hushåll, samhälle och regemente (ekonomipolitik, sociopolitik, regementspolitik) (s 125-160) analyserar Rudolf Kjellén staten ur tre perspektiv: som hushåll (ekonomipolitik), samhälle (sociopolitik) och regemente (regementspolitik).
Dessa perspektiv belyser statens organisatoriska och funktionella aspekter, där staten framstår som en levande organism som hanterar materiella, sociala och rättsliga behov. Kapitlet utforskar hur statens ekonomiska självtillräcklighet, sociala harmoni och rättsliga ordning samspelar med dess geografiska och etniska grund.
Staten är folkets ”hem och gärd”, ansvarig för att tillgodose materiella behov genom organisering av riket. Som hushåll är staten en ekonomisk organism, och ekonomipolitiken studerar hur ekonomiska lagar påverkar statens hälsa, inte bara statsfinanser utan hela näringslivet. Ekonomipolitiken är intimt kopplad till befolkningspolitiken, särskilt genom industrialiseringens påverkan på folkökning och kapitalrörelser.
Ekonomisk självtillräcklighet, är idealet där staten kan täcka folkets behov med egna resurser, utan överdrivet beroende av utlandet. Detta står i kontrast till både den industriella ”överkulturtypen” (t.ex. England, med stor export och importberoende) och den agrara ”kolonitypen” (t.ex. Ryssland, med fokus på primärproduktion).
Det innebär en balans mellan jordbruk och industri, där staten skyddar sitt näringsliv genom tullar och slutna intressesfärer, som Englands koloniala handelssystem eller Tysklands Mellaneuropa-plan. Världskriget underströk självförsörjningens nödvändighet, då isolerade stater tvingades bli självförsörjande.
Handeln fungerar som statens ”blodomlopp”, med export och import som artärer och vener. England, en borgenärsstat, är beroende av frihandel och kolonier för råvaror och marknader, medan Ryssland, en gäldenärsstat, exporterar råvaror och importerar industriprodukter.
Ekonomipolitiken är en del av statens självbevarelsekamp. Exempelvis var Sveriges malmfältsfråga (1907) inte bara ekonomisk utan också en strävan att övervinna kolonial handelstyp och stärka nationell självständighet.
Staten som samhälle: Samhället är staten sedd ur perspektivet av dess interna, sociala grupperingar, där arbetsfördelning och kulturbehov formar intressegrupper (t.ex. arbetare, arbetsgivare, rika, fattiga). Sociopolitiken, i analogi med sociologin, studerar dessa grupper och deras stridigheter, i kontrast till nationens enhetliga karaktär. Samhället är äldre än staten och har utvecklats successivt.
Staten skapar själv klasser som armén och ämbetsmannakåren, vilka fungerar som redskap för social försoning och utveckling.
Regementet är statens rättsliga organisation för styrning (författning och förvaltning), där statsmakten uttrycker statens förnuftiga vilja, till skillnad från nationens känslor eller samhällets intressen. Staten som regemente påverkas av dess geografiska, etniska och ekonomiska förutsättningar. Landets natur (t.ex. tropiskt vs. svalt klimat) och näringsliv formar statsskicket, där industrialiserade folk kräver större frihet än agrara. Stora riken tenderar mot centraliserad makt (t.ex. cäsarism), medan små eller splittrade områden (t.ex. Schweiz) gynnar federalism.
Allmän rösträtt är ett uttryck för folkets krav på medansvar i staten, men Kjellén kritiserar dess ”siffermetod”, som ger numerärt flertal makt utan hänsyn till kvalitet. Detta riskerar att ge arbetarklassen, majoriteten i industrialiserade samhällen, ensidig makt. Reaktionen mot detta är proportionella val (t.ex. Belgien 1899) och försök att organisera valkretsar efter sociala intressen, för att återspegla samhällets mångfald snarare än bara nationens enhet.
Kjellén förespråkar en intresserepresentation, där samhällets grupper (baserade på yrken och intressen) får politiskt uttryck, i stället för den liberala nationalrepresentationen. Detta är en syntes av stånds- och medborgartanken, där klasserna vilar på nationell grund utan att splittra den. Denna representation speglar statens strävan efter harmoni mellan dess element (rike, folk, hushåll, samhälle).
Staten måste balansera tidsandan (t.ex. demokratins utveckling) med nationalandan, folkets unika karaktär. Västerländska författningar, ofta kopior av Montesquieus maktfördelning eller Englands modell, passar inte alla nationer, vilket skapar friktion.
Författningsreformer kan stärka socialitet och lojalitet (t.ex. Roms tolv tavlors lag, Englands rösträttsreformer), men misslyckas om de inte anpassas till nationens verklighet (t.ex. Österrike 1907, Sverige 1909). Staten är större än sin författning, och en sund själ är viktigare än formella lagar. Lojalitet, bandet mellan folk och regemente, kräver att statsmakten anpassar sig till folkets och samhällets utveckling.
Staten som hushåll, samhälle och regemente strävar sammanfattningsvis efter harmoni och självständighet. Självförsörjning säkerställer ekonomisk självtillräcklighet, socialitet balanserar klassintressen, och intresserepresentation ger samhällets mångfald politiskt uttryck. Dessa element samspelar med statens geografiska och etniska grund, och tillsammans formar de statens organiska personlighet, där rätten kröns av förnuft och lojalitet.
I Kapitel 5: Staten under lifvets lag (s. 161-178) argumenterar Rudolf Kjellén för att staten är en organisk livsform, underkastad livets grundlagar, inklusive förgänglighet. Kapitlet utforskar staters födelse, död och deras plats i ett internationellt statssystem, med fokus på biologiska och historiska processer snarare än juridiska abstraktioner.
Kjellén framhåller att staten inte är en juridisk konstruktion utan en organisk företeelse, lik en människa, rotad i historiska och faktiska realiteter. Som en livsform är staten underkastad livets lagar, där förgänglighet är central. Frågan om stater måste dö – om de har en utmätt livslängd likt individer – väcker bävan, särskilt när det gäller ens eget fosterland. Vetenskapen kan inte ge ett definitivt svar, men undersökningen är nödvändig för att förstå statens natur.
Staters föds främst genom primär statsbildning, sekundär statsbildning och enande.
Primär statbildning sker i rättslig obygd genom bosättning och social organisation, utan behov av juridiska fiktioner som samhällsfördraget. Staten uppstår naturligt, utanför rättens område, genom folkets vilja.
Sekundär statbildning sker inom ett existerande statssystem är nya staters tillkomst komplex. De bryter ofta mot folkrätten, då de kräver utrymme i en redan uppdelad värld. Exempel från 1800- och tidigt 1900-tal (t.ex. Belgien 1830, Italien 1859–71, Bulgarien 1908) visar att nya stater ofta föds genom att kränka befintliga rättsförhållanden, vilket gör dem ”oäkta” i folkrättslig mening. För att bli erkända krävs folkrättsligt godkännande från det internationella statssamfundet, särskilt stormakterna, som avgör om en nation är värdig suveränitet. Erkännandet är statens ”dop”, och faktorer som en organiserad regering, ett naturligt landområde och kulturella bidrag (t.ex. Norges kulturella prestationer 1905) väger tungt. Den avgörande faktorn är dock nationens livskraft och vilja att hävda sin självständighet.
Särskilda fall: Stater som Italien och Tyskland, bildade genom enande, kräver ingen kränkning av grannars rätt utan bygger på nationell solidaritet. Mindre stater (t.ex. Sardinien, Hannover) offras för en högre nationell enhet, vilket ses som en naturlig utveckling.
Att stater kan dö är historiskt belagt – tex Rom, vandalernas riken, morernas Spanien och andra har försvunnit. Men stater kan även ”återfödas” om nationen överlever (t.ex. Polen, Serbien, Bulgarien efter världskriget). Nationalitetens dynamiska kraft kan återuppväcka staten genom lidandets dop, som stärker nationellt medvetande under förtryck.
Statens liv är präglat av nödvändighet – geografiska, etniska, ekonomiska och sociala villkor sätter ramar för dess utveckling. Samtidigt har staten en fri vilja att påverka dessa villkor, t.ex. genom att forma sin ekonomi eller samhällsharmoni.
Statens livslängd beror på individernas handlingar. Deras vilja att stärka nationen och staten – genom offervilja och ansvar – avgör dess överlevnad. Kjellén avvisar rationalistiska krav på att staten måste vara moraliskt överlägsen för att förtjäna lydnad. Liksom fjärde budet uppmanar till att hedra föräldrar av livsnödvändighet, inte för deras fullkomlighet, ska medborgaren hedra staten som nationens förnuftiga form. Detta skapar ett moraliskt band mellan stat och individ, där nödvändighet kan omvandlas till frihet genom ömsesidigt förtroende.
I kapitlet bekräftar Kjellén staten som en biologisk livsform, underkastad livets lagar, inklusive födelse och död. Staters tillkomst och undergång styrs av nationens livskraft, där nationalitetens styrka och individernas engagemang är avgörande. Kjellén betonar en realistisk syn på staten som en sinnlig och maktbaserad organism, snarare än en idealiserad rättsstat, och uppmanar till förståelse för de nödvändigheter som formar dess liv, utan att ge upp strävan efter rättvisa och moral i det internationella samfundet.
Afslutning om statens ändamål (s 179-183)
I avslutningen av Staten som livsform (1916) reflekterar Rudolf Kjellén över statens ändamål, utifrån den organiska uppfattning han utvecklat. Han avvisar liberalismens syn att statens syfte är individernas välgång och lycka, och argumenterar istället för att statens mål är nationens välgång och personlighetens fullkomning.
Kjellén kritiserar den historiska liberalismen (t.ex. Bacon, Bentham, Locke, Kant), som ser staten som en tjänare för individens lycka eller rättsordning. Denna individcentrerade syn reducerar staten till ett verktyg utan eget syfte. I Kjelléns organiska perspektiv är staten en självständig personlighet, olösligt bunden till nationen, vars välgång är dess primära ändamål. Staten är inte summan av sina individer, utan en högre enhet, likt Tyska riket som överstiger sina delstater. Nationens liv, inte individernas privata lycka, definierar statens uppgift, utan att detta innebär en konflikt med individens rättigheter.
Kjellén erkänner att hans analys av den moderna staten kan framstå som materialistisk, då den betonar statens strävan efter geografisk individualitet, nationalitet, autarki och intressegruppering – en ”återgång till naturen” i Rousseaus anda, driven av materiella och driftbaserade behov. Detta speglar en tid präglad av näringsbekymmer snarare än ideella motiv, till skillnad från medeltidens kultbaserade stater (enligt Fustel de Coulanges). Ändå betonar Kjellén en idealistisk vision: statens yttersta mål är inte lycka eller materiell välfärd, utan nationens personlighets fullkomning. Detta kräver ansvar för att styra statens kurs mot högre utveckling, även om det innebär lidanden.
Statsmannens uppgift är att ana och förverkliga nationens mening, att leda staten mot fullkomning av dess folks karaktär och personlighet. Lycka är inte målet, utan en konsekvens av denna strävan. Kjellén uttrycker hopp om en framtida, högre statstyp som tydligare ser och följer detta förnuftiga mål.
Statens ändamål är således inte individernas lycka, utan nationens välgång och personlighetens fullkomning. Kjellén framhåller att staten, som en organisk livsform, måste sträva efter att förädla nationens karaktär, vilket är dess högsta kall.
ETT FIKTIVT POLITISKT PROGRAM BASERAT PÅ ”STATEN SOM LIVSFORM”
Som ett tankeexperiment har vi lekt med tanken på att Kjellén skulle skapat ett nytt politiskt parti och utformat dess partiprogram baserat på ”Staten som livsform”. Vi har då landat i att det sannolikt skulle haft följande fyra centrala fokusområden:
1. Nationens välgång och fullkomning (inte individens) är det övergripande målet för staten
– Främja stark nationell identitet och kulturell sammanhållning för att stärka statens livskraft
– Bygga Folkhemmet – ett enat samhälle som överbryggar klasskonflikter genom nationell solidaritet
– Främja nationens kulturella och historiska arv som en geopolitisk tillgång
– Stärka nationens karaktär och kollektiva moraliska ansvar för dess långsiktiga utveckling
2. Säkerställa att Sverige är självförsörjande
– Främja nationell produktion av livsmedel, energi och strategiska råvaror
– Skydda ekonomin genom protektionistiska åtgärder som tullar för att minska utländskt beroende och stärka motståndskraft i kriser
– Säkerställa långsiktig och diversifierad förvaltning av naturresurser för nationens självständighet
3. Skydda Sveriges självständighet
– Bygga ett starkt militärt försvar för att skydda Sveriges suveränitet, särskilt i Östersjöregionen
– Upprätthålla en aktiv och stark neutralitetspolitik för att undvika inblandning i stormaktskonflikter
– Främja samarbete med nordiska länder för att stärka regionens geopolitiska position, utan att återupprätta unioner
– Vara geopolitiskt vaksamt genom att analysera och navigera stormaktskonkurrens (t.ex. Ryssland, Tyskland, Storbritannien)
4. Främja social sammanhållning
– Främja socialitet genom nationellt orienterade sociala reformer, t.ex. arbetarförsäkringar, för att stärka samhällsharmoni och nationell enhet
– Säkerställa representation av samhällets mångfald genom en kombination av både val och intresserepresentation, där samhällsklasser och yrkesgrupper får politiskt inflytande, vilket är att föredra framför ren liberal demokrati
– Kritisera liberalismen för dess individfokusering, som splittrar nationen
– Motarbeta kommunism och socialism, som hotar den organiska staten, och istället främja nationell solidaritet över klasskamp
– Bevara monarkin som en symbol för nationell kontinuitet och enhet
KJELLÈNS POLITISKA ARV
För att bedöma vilket inflytande Kjelléns tankar hade på det svenska politiska systemet och den svenska staten kan det vara rimligt att jämföra det fiktiva partiprogrammet ovan med den politik som faktiskt realiserades i Sverige under årtiondena efter hans död 1922.
Vår bedömning blir då att betydande delar av hans idéer faktiskt realiserades, dock av Socialdemokraterna och av andra motiv än han själv skulle använt, se nedan. Socialdemokraternas framgångsstrategi ser nästan ut att ha varit att ta motståndarens (Kjelléns) program och införa det som sitt eget. Kjelléns tankar kom på så sätt att i realiteten dominera den svenska staten från 1920-talet till 1968 (ungeför) då liberalismen succesivt började konkurrera ut konservatismen i Sverige.
1. Nationens välgång och fullkomning (inte individens) är det övergripande målet för staten
– Folkhemmet skapades av Socialdemokraterna
2. Säkerställa att Sverige är självförsörjande
– Sverige blev självförsörjande på baslivsmedel, el och strategiska råvaror (med undantag för kol och olja)
3. Skydda Sveriges självständighet
– Sverige byggde ett starkt militärt försvar
– Sverige var neutralt
4. Främja social sammanhållning
– Sverige införde Representativ demokrati, konstitutionell monarki, korporativism och en omfattande välfärdsstat
Sedan 1968 har det svenska samhället dock genomgått betydande liberala förändringar som omformat staten i grunden, vilket gjort att den numera avviker signifikant från Kjelléns ideal. Detta har genomförts av såväl Socialdemokrater som av högerpartier. Omfattande invandring, frihandel, EU-medlemsskap och NATO-medlemsskap har lett till att a) ingen pratar om folkhemmet, b) Sverige inte är självförsörjande, c) Sverige inte är militärt självständigt och d) den sociala sammanhållningen brutits.
Baserat på Staten som livsform, skulle staten haft två grundkomponenter, territoriet och nationen – men idag finns ingen av dem kvar. Territoriet är idag en del av EU och kontrolleras av NATO. Den kärna i nationen som invandrare skulle graviterat mot har i stora delar av landet blivit så liten att assimilering inte lägre är möjlig. Svenskarna flyttar ifrån områden med för hög andel invandrare. Sverige är idag ett land med multipla parallella nationer som inte verkar känna någon större samhörighet. Därav följer att det vore mycket utmanande, annat är på mycket lång sikt, att realisera Kjelléns politiska ideal i dagens svenska realitet.
Det som finns kvar av Kjelléns politiska arv år 2025 – när territoriet förlorats och nationen fragmenterats – förefaller vara det korporativistiska ekonomiska systemet, välfärdsstaten, den konstitutionella monarkin och en av EU försvagad liberal demokrati.
Den som skulle applicera Kjelléns analytiska modell med staten som livs form på dagens svenska stat – skulle sannolikt finna att den svenska staten numera befinner sig i ett livshotande tillstånd.
PERSONLIGHETSTYP – MYERS-BRIGGS
Baserat på textanalys av Staten som livsform förefaller Rudolf Kjellén ha haft en Ni-dominant personlighetstyp, med INTJ som den mest sannolika MBTI-typen. Hans analytiska, systematiska och visionära tillvägagångssätt, med fokus på maktens struktur och statens organiska natur, passar väl med INTJ:s. Hans känsla för sammanhållning och nationen skulle möjligvis kunna indikera INFJ som alternativ typ.
KÄLLOR OCH VIDARE LÄSNING
Kjellén, R. (1917). Der Staat als Lebensform. Zweite Auflage. S. Hirzel Verlag in Leipzig
https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/56383
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rudolf_Kjell%C3%A9n
https://sv.wikipedia.org/wiki/Skytteanska_professuren_i_v%C3%A4ltalighet_och_statskunskap
https://sv.wikipedia.org/wiki/Leif_Lewin
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sexa