Det tog tusen år för Skandinavien att gå från en värld av krigare och hövdingar till dagens jämlika samhälle. Kristendomen var nyckeln till förändringen, men nu verkar Svenska kyrkan ha tappat sin betydelse och smält samman med liberalismen.
Missionärer eller handelsmän – vad kristnade Sverige?
De flesta har hört berättelsen om Ansgar, missionären som sägs ha fört kristendomen till Sverige under vikingatidens slutskede. Men stämmer det verkligen? Anders Winroth, professor i historia vid Yale University och författare till ”The Conversion of Scandinavia”, målar upp en annan bild.
Enligt Winroth var kristnandet ingen snabb omvändelse ledd av missionärer som Ansgar. Det var en gradvis process driven av handel, politik och sociala nätverk, inte primärt religion.
Enligt honom började kristendomen spridas redan före Ansgars besök i Birka runt 829–830. Vikingarnas resor till fjärran platser och tillbaka till nordiska handelsstäder som Birka och Hedeby förde med sig idéer, seder och föremål som sakta förändrade Norden. Under vendeltid och vikingatid exploderade handeln österut, västerut och söderut – och med den kom kristendomen.
Elitens maktspel
Skandinavien var på vikingatiden ett statslöst samhälle där styrka, mod och ära hyllades. Lokala hövdingar styrde genom personliga band och gåvor.
Winroth pekar på att kungar och stormän anammade kristendomen för egen vinning. När plundring blev svårare och riken som Danmark, Norge och Sverige växte fram, behövdes ett nytt sätt att kontrollera folket och säkra skatteintäkter. Kristendomen passade perfekt: den gav legitimitet till kungen, band till Europa och en organisation med skrivkunniga präster. Genom att den nordiska tron saknade central organisation, kunde kristendomen slå rot utan starkt motstånd – särskilt när eliten var positiv och såg dess fördelar.
För eliten var kristendomen ett fritt val, men för stora delar av folket var den ett tvång. Dop och kyrkobesök blev obligatoriska, och lagar som Gutalagen förbjöd hedniska riter med hot om straff.
Från ära till synd – ett moraliskt skifte
Med kristendomen kom en ny människosyn. Där vikingar dyrkade styrka och gemenskapens överlevnad, predikade kyrkan synd, lydnad och botgöring. Filosofen Friedrich Nietzsche skulle kalla det ett skifte från ”herremoral” – de starkas självständiga värden – till ”slavmoral”, där ödmjukhet och medlidande lyfts fram av de svaga.
En vikingahövding såg mod som gott och feghet som skam. En kristen munk såg stolthet som synd och självuppoffring som dygd.
Reformationen och moderniteten
Reformationen på 1500-talet, ledd av Gustav Vasa, förstärkte trenden. Kyrkan bröt med Rom, helgonkulten tonades ner och fokus flyttades till fromhet och arbete. Samtidigt började moderniteten – med rationalitet och centralisering – urholka traditionella hierarkier. Upplysningen på 1700-talet cementerade detta med idéer om jämlikhet och förnuft, värden som Nietzsche kopplar till slavmoralens triumf.
Svenska kyrkans fall?
Under 1900-talet tog välfärdsstaten över kyrkans ansvar för folkets sociala trygghet. År 2000 separerades Svenska kyrkan från staten. Samtidigt siftades en lag som dikterade att Svenska kyrkan skulle vara ”demokratisk”, en vanlig omskrivning för liberal. Kyrkan hade därmed blivit ett med politikens liberala överideologi. Svenska kyrkan har sedan dess rört sig mot allt mer liberala värden – samkönade vigslar, klimatengagemang och jämlikhet står nu i centrum.
Folket hade anammat kristen moral utan att vara kristna, makthavarna fick legitimitet genom val utan guds stöd och handel möjliggjordes av EU och internationella avtal utan kyrkans förenande kraft. En tolkning är att kyrkan därmed hade förlorat hela sin ursprungliga roll som geopolitiskt verktyg för elitens affärer och kontroll över Sverige.
Separationen mellan staten och Svenska kyrkan blev som en symbolisk handling där staten verkade säga: – Tack för hjälpen, men nu behöver vi inte er i Svenska kyrkan längre.
En tusenårig transformation
Winroths historiska analys, kombinerad med Nietzsches filosofi, ger en tydlig historisk utvecklingslinje: från vikingatidens herrekultur till dagens egalitära samhälle. Efter tusen år verkar svensken, i Nietzsches ögon, ha ”förslavats” av en moral präglad av jämlikhet och medkänsla. Frågan är vad som kommer härnäst.