Den 6 juni 1893 arrangerade Nordiska museets grundare Artur Hazelius en vårfest på Skansen. Det var på Gustafs namnsdag den 6 juni och festen högtidlighöll både minnet av Gustav Vasas val till Sveriges kung 1523 i Roggeborgen i Strängnäs (se bilden ovan med Laurentius Andreæs grav i förgrunden) och 1809 års författning som skrevs under den 6 juni. Därefter betraktades den 6 juni inofficiellt Sveriges nationaldag.
Men valet av Gustav Vasa till kung handlar om så mycket mer än att Sverige fick en ny kung. Det symboliserar vändpunkten för en 126 år lång frihetskamp , där svenska folket till slut vann sin frihet och självständighet genom krig, död och enorma mänskliga umbäranden. Den 6:e Juni är därför en dag för att känna tacksamhet inför dem som då stred och offrade sina liv för vår frihet, stolthet över vad det svenska folket åstadkommit och ödmjukhet inför det ansvar vi fått att förvalta åt framtidens svenskar.
Kalmarunionens vara eller inte vara
Enligt dansk historieskrivning bildades Kalmarunionen som en union mellan Danmark, Norge och Sverige under Danskt styre vid ett möte i Kalmar år 1397. En alternativ syn är att Sverige aldrig formellt gick med i Kalmarunionen. Efter ett turbulent 1300-tal, där Bjällboätten fallit och halva befolkningen dött i pesten under bara två år, hade den svenska aristokratin under Nyköpings recess förvisso gått med på att komma till ett möte med målet att ingå en union. Dokumentet från Nyköpingsrecess framstår som trovärdigt, vilket stödjer bilden. Däremot framstår det dokument som enligt danskarna ska utgöra unionsavtalet närmast som ett förslag eller arbetsdokument. Därav följer att Sverige formellt sett aldrig ingick i union med Danmark och att Sverige aldrig var en del av Kalmarunionen.
Perioden från 1397 till 1523 handlar enligt det synsättet därför huvudsakligen om ifall Sverige och svenskarna skulle vara med i Kalmarunionen eller inte. Det fanns tydliga krafter både för och emot Kalmarunionen inom landet. Men det var utländska intressen som önskade få med Sverige i Kalmarunionen och kunna ta kontrollen över landet, befolkningen och naturtillgångarna.
Svenska statschefer under tiden för Kalmarunionen
Tidsperioden 1397 – 1523 är en av de mest brutala i Sveriges historia, vilket bl a avspeglas i det stora antalet statschefer och maktskiften. Nedan återfinns en förteckning över periodens svenska statschefer.
Tabell: Statschefer i Sverige 1397 – 1523
| Tidsperiod | Namn | Nationalitet | Titel |
| 1396 – 1434 | Erik av Pommern | Polsk | Kung av Danmark, Norge och Sverige |
| 1434 – 1435 | Engelbrekt Engelbrektsson | Svensk | Rikshövitsman Sverige |
| 1435 – 1436 | Erik av Pommern | Polsk | Kung av Danmark, Norge och Sverige |
| 1436 – 1436 | Engelbrekt Engelbrektsson och Karl Knutsson (Bonde) | Svensk | Rikshövitsman Sverige |
| 1436 – 1438 | Karl Knutsson (Bonde) | Svensk | Rikshövitsman Sverige |
| 1438 – 1438 | Erik av Pommern | Polsk | Kung av Danmark, Norge och Sverige |
| 1438 – 1441 | Karl Knutsson (Bonde) | Svensk | Riksföreståndare Sverige |
| 1441 – 1448 | Kristofer av Bayern | Tysk | Kung av Danmark, Norge och Sverige |
| 1448 – 1448 | Bengt Jönsson och Nils Jönsson (Oxenstierna) | Svensk | Riksföreståndare Sverige |
| 1448 – 1457 | Karl Knutsson (Bonde) | Svensk | Kung av Sverige |
| 1457 – 1457 | Jöns Bengtsson och Erik Axelsson (Tott) | Svensk | Riksföreståndare Sverige |
| 1457 – 1464 | Kristian I | Dansk | Kung av Danmark, Norge och Sverige |
| 1464 – 1465 | Karl Knutsson (Bonde) | Svensk | Kung av Sverige |
| 1465 – 1465 | Kettil Karlsson (Vasa) | Svensk | Riksförestånadare Sverige |
| 1465 – 1466 | Jöns Bengtsson (Oxenstierna) | Svensk | Riksföreståndare Sverige |
| 1466 – 1467 | Erik Axelsson (Tott) | Dansk | Riksföreståndare Sverige |
| 1467 – 1470 | Karl Knutsson (Bonde) | Svensk | Kung av Sverige |
| 1470 – 1497 | Sten Sture den äldre | Svensk | Riksföreståndare Sverige |
| 1497 – 1501 | Hans | Dansk | Kung av Danmark, Norge och Sverige |
| 1501 – 1503 | Sten Sture den äldre | Svensk | Riksföreståndare Sverige |
| 1504 – 1512 | Svante Nilsson (Sture) | Svensk | Riksföreståndare Sverige |
| 1512 – 1512 | Erik Trolle | Svensk | Riksföreståndare Sverige |
| 1512 – 1520 | Sten Sture den yngre (Natt och Dag) | Svensk | Riksföreståndare Sverige |
| 1520 – 1521 | Kristian II | Dansk | Kung av Danmark, Norge och Sverige |
| 1521 – 1523 | Gustav Eriksson (Vasa) | Svensk | Riksföreståndare Sverige |
| 1523 – 1560 | Gustav Eriksson (Vasa) | Svensk | Kung av Sverige |
Förklaringar: En kung är en manlig statschef i en monarki, en riksföreståndare är en tillfällig statschef i en monarki och en rikshövitsman liknar en riksföreståndare, men har mer militär karaktär.
Centrala händelser 1397 – 1523
År 1397 bildades Kalmarunionen, vilken beroende på synsätt kan ses som vision, hot eller realitet. Oavsett vilket var den en del i en lång process i Nordens historia karaktäriserad av å ena sidan strävan mot centralisering och geografisk konsolidering, och å andra sidan kamp för frihet och självbestämmande. Under vikingatiden hade Skandinaviens uppsjö av små kungadömen konsoliderats till tre stora kungadömen: Danmark, Norge och Sverige. För dem som eftersträvade centralisering var det sannolikt ett logiskt nästa steg att etablera Norden som ett land, vilket de försökte åstadkomma genom Kalmarunionen.
Med historien i bakspegeln kan vi idag notera att det aldrig skapades någon livskraftig nordisk union, utan att det steget hoppades över i den geografiska konsolideringen och att vi istället gick direkt på Europeisk centralisering i form av Europeiska unionen. I EU finns idag samma spänning mellan centralisering och självbestämmande som ledde till Kalmarunionens skapande och fall.
Engelbrektsupproret (1434–1436) var ett folkligt uppror mot Erik av Pommern. Upproret utlöstes av växande missnöje med dansk dominans, höga skatter, och det förtryck som många svenskar, särskilt bönder och bergsmän, upplevde under Eriks regim. Ledaren, Engelbrekt Engelbrektsson, en lågadlig bergsman från Dalarna, blev en symbol för motståndet mot centralmakten.
Hösten 1434 valdes Engelbrekt till rikshövitsman, en sorts tillfällig ledare, vilket markerade en vändpunkt i Sveriges kamp för självständighet. Upproret fortsatte med stridigheter mot danska styrkor, men 1435 började interna splittringar uppstå. Adeln, som initialt stödde Engelbrekt, blev alltmer skeptisk till hans folkliga bas och radikala agenda. Sommaren 1436 mördades Engelbrekt av Magnus Bengtsson på Göksholm, vilket försvagade upproret.
Trots Engelbrekts död levde hans arv vidare. Upproret ledde till att Erik av Pommern avsattes 1439, och Sverige fick större självstyre under riksföreståndaren Karl Knutsson (Bonde). Engelbrektsupproret blev en milstolpe i Sveriges historia, inte bara som ett uttryck för folklig resning utan också som ett steg mot att bryta danskt inflytande. Det stärkte den nationella medvetenheten och lade grunden för senare frihetsssträvanden under 1400- och 1500-talen.
Slaget vid Brunkeberg, som ägde rum den 10 oktober 1471 i Stockholm, var en avgörande strid i Sveriges historia under Kalmarunionen. Det stod mellan svenska styrkor ledda av Sten Sture den äldre, riksföreståndare, och danska unionsstyrkor under kung Kristian I. Striden markerade en viktig seger för Sverige i kampen för självständighet och försvagade tillfälligt det danska greppet om landet.
Stockholms blodbad var en brutal avrättning av svenska adelsmän, präster och borgare som ägde rum den 7–9 november 1520 i Stockholm, under ledning av den danske kungen Kristian II. Det blev en vändpunkt i Sveriges historia och blev en katalysator för det uppror som ledde till Kalmarunionens slut och Sveriges självständighet.
Bakgrunden till Stockholms blodbad var att Kristian II hade invaderat Sverige med en stor armé tidigt under 1520. Det ledde till att Sten Sture den yngre sårades dödligt i slaget vid Bogesund i januari 1520, han dog på Mälarens is utanför Strängnäs på väg till Stockholm. Sveriges styrkor försvagades och Stockholm kapitulerade till slut. Kristian II kröntes till kung av Sverige den 4 november 1520 i Storkyrkan.
Kort efter kröningen, den 7 november, iscensatte Kristian II, med stöd av ärkebiskop Gustav Trolle och andra unionsvänliga krafter, en massavrättning av unionsmotståndare på Stortorget i Gamla stan. Orsaken var officiellt en konflikt mellan Trolle, som anklagades för att ha samarbetat med danskarna, och Sten Stures anhängare, som hade avsatt Trolle från hans ämbete. Kristian II utnyttjade detta för att anklaga motståndarna för kätteri och högförräderi. Under en skenrättegång dömdes ett stort antal personer till döden, inklusive adelsmän, präster och framstående borgare som stödde självständighetsrörelsen.
Under tre dagar avrättades mellan 80 och 100 personer, däribland biskoparna i Skara och Strängnäs, flera adelsmän och Stockholms borgmästare. Avrättningarna skedde genom halshuggning och hängning, och kropparna lades på bål eller kastades i vattnet. Blodbadet chockade det svenska samhället och väckte ett enormt folkligt motstånd mot Kristian II, som snart fick öknamnet ”Kristian Tyrann”.
Händelsen blev gnistan för Gustav Vasas uppror. Gustav Vasa, vars far Erik Johansson Vasa var bland de avrättade, flydde, via släktgården Rävsnäs mellan Mariefred och Strängnäs, till Dalarna och samlade stöd bland bönder och bergsmän. Västerås, en strategiskt viktig stad i Bergslagen med sitt starka slott och betydelse för gruvnäringen, var ett av de första stora målen. Staden kontrollerades av danska styrkor lojala med Kristian II, och dess befästning, Västerås slott, var en symbol för unionsmakten. I april 1521 belägrade Gustav Vasas styrkor Västerås. Med stöd från lokala bönder och bergsmän, som var väl bekanta med trakten, lyckades hans armé övermanna de danska försvararna. Den exakta tidpunkten för stadens intagande är omdiskuterad, men det skedde sannolikt runt 29 april 1521, då Gustav Vasas styrkor bröt igenom och tvingade de danska trupperna att ge upp.
Befrielsen av Västerås var en avgörande seger för Gustav Vasa. Den gav hans uppror legitimitet och visade att danskarnas kontroll kunde utmanas. Dessutom säkrade intagandet av Västerås tillgång till Bergslagens ekonomiska resurser, särskilt gruvdriften, vilket stärkte upprorets finansiella och militära kapacitet. Segern inspirerade också fler att ansluta sig till Gustav Vasas sak, och den blev ett viktigt steg på vägen mot att befria andra städer, som Uppsala och slutligen Stockholm 1523.
Konfliktens aktörer
När slutstriderna stod på 1520-talet hade två tydliga grupperingar utkristalliserats. Det var uppenbart att Sverige stod inför ett existentiellt hot.
På Gustav Vasas sida stod de delar av adeln som mist anhöriga under Stockholms blodbad, bönder, bergsmän, borgare, handelsmän och vissa delar av det lägre prästerskapet.
På danmarks sida stod förutom danska styrkor, delar av den svenska högadeln, ärkebiskop Gustav trolle, påven Leo X av släkten Medici, Hansan och danskarnas huvudfinansiär Jakob Fugger, den rikaste finansfamiljen i världshistorien.
Fugger hade gjort sig en förmögenhet på gruvdrift, handel med metaller och bankverksamhet. De var huvudfinansiär till Habsburgarna i Tysk-romerska riket. Fuggers mål var att även lägga under sig gruvverksamheten i svenska bergslagen och var därför finansiärer av danskarnas militära anfall på Sverige. Men i samma stund som Gustav Vasa intog Västerås valde Fugger att avbryta sin finansiering, eftersom det omöjliggjorde utskeppning av mineraler från bergslagen. Det fick den danska sidan att tappa kraften och ledde i förlängningen till att Gustav Vasa kunde segra, vilket visade på vilken betydelse finansieringen och Fugger hade för danskarnas krig mot Sverige..
Gustav Vasa valdes till svensk kung den 6:e Juni 1523
Våren 1523 hade Gustav Vasa och hans anhängare nått betydande framgångar. De kontrollerade stora delar av Sverige, inklusive Bergslagen och dess ekonomiska resurser. Stockholm skulle slutligen falla den 17 juni 1523. En seger som kom att befästa Gustavs position som Sveriges ledare.
Men redan innan Stockholm föll hölls ett riksmöte i Strängnäs den 6 juni 1523, där Gustav Vasa valdes till kung av Sverige. Mötet ägde rum i Roggeborgen, som ligger precis bredvid Domkyrkan i Strängnäs.
Gustav Vasas formella kröning skedde dock först 4 år senare, i Uppsala domkyrka den 12 januari 1528. Valet av Gustav Vasa till kung markerade slutet på unionsförespråkarnas maktambitioner över Sverige och inledde en ny era av nationell självständighet, där Gustav Vasa lade grunden för en stark centralmakt och reformationen. Men det markerade också slutet på den 126 år långa frihetskampen som det svenska folket utkämpat sedan Kalmarunionens start 1397. Valet i Strängnäs 1523 blev därmed en viktig symbol för det svenska folkets frigörelse och självständighet.
Det svenska nationaldagsfirandet klingar falskt
Den svenska aristokratin hade under 1300-talets slut gått med på att träffa danskarna för att diskutera en möjlig nordisk union. Det ledde fram till mötet i Kalmar 1397 där Unionsavtalet påstås ha upprättats. Men trots att det i realiteten aldrig undertecknades något giltigt unionsavtal fortsatte unionsförespråkarna att driva centraliseringen med våld, som om att det fanns ett giltigt avtal om Kalmarunionen. Det ledde till spänningar, omfattande krig, valet av Gustav Vasa till kung 1523 och slutligen Sveriges frihet och självständighet.
Som kontrast noterar vi att Sverige gick med i Europeiska Unionen (EU) den 1/1 1995, efter en folkomröstning 13/11 1994 då 52,3% röstade för svenskt EU-medlemsskap. I valrörelsen beskrevs EU som ett frihandelssamarbete som skulle ge tullfrihet och resor utan pass mellan Europas länder. Sedan dess har EU utvecklats till ett politiskt projekt som förefaller ha två huvudsyften, att expandera EU och att integrera alla Europas länder till ett enda land. Detta skifte har skett utan att folket tillfrågats, trots att det succesivt tar ifrån Sverige och svenskarna deras självbestämmande och frihet. Motståndet mot EU är omfattande på sociala medier, men tillåts inte komma fram i mainstreammedia. Globalt växer motståndet mot centralisering och globalisering, vilket syns i Trumps framgångar, konflikten i Ukraina mellan Ryssland och ett expansivt Väst samt bildandet av BRICS. I och med att motståndet mot centralisering denna gång är globalt, snarare än bara svenskt, indikerar det att modernitetens koloniala centraliseringsinstinkt går mot sitt slut och att vi befinner oss i en brytningstid liknande den Gustav vasa upplevde i början av 1500-talet.
Mot den bakgrunden förefaller det finnas det en inbyggd motsättning i Sveriges offentliga nationaldagsfirande. Å ena sidan görs det till minne av Gustav Vasas val till kung, ett val som gjordes på grund av hans unionsmotstånd och strävan efter svenskt självbestämmande. Men å andra är det inget av riksdagspartierna som förespråkar ett svenskt utträde ur EU. De vill istället ”fördjupa” och ”utveckla” samarbetet inom EU, dvs minska Sveriges självbestämmande.
Överfört till Gustav Vasas befrielsekrig är en kanske inte orimlig slutsats att alla dagens riksdagspartier sannolikt hade stått på samma sida som danskarna, påven, ärkebiskopen, Fugger och delar av den svenska högadeln – mot Gustav Vasa, bönderna, bergsmännen och delar av den svenska lågadeln. Det leder oss till tanken att dagens svenska riksdagspolitiker nog helst hade velat slippa fira valet av Gustav Vasa till kung av Sverige, men att de väljer att spela med av politiska skäl. Alternativet hade nämligen varit att öppet berätta att deras politik med maktöverföring till EU leder till succesivt avvecklande av Sveriges självständighet och demokratiska självstyre, vilket rimigtvis hade varit politiskt utmanande.
Källor och vidare läsning
www.nordiskamuseet.se/utforska/hogtider/sveriges-nationaldag/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_Vasa
https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Knutsson_(Bonde)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_av_Pommern
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristofer_av_Bayern
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sten_Sture_den_%C3%A4ldre
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_(kung)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Svante_Nilsson_(Sture)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Trolle
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sten_Sture_den_yngre