Under tidigt 400-tal utkämpades en bitter teologisk strid inom kristendomen. I centrum stod två motsatta läger: Augustinus, som hävdade att människan föds syndig, och Pelagius, som försvarade människans fria vilja och förnekade att synden ärvs. Konflikten handlade om själens natur och frälsningens förutsättningar – en dispyt som skulle forma kyrkans framtid.
Pelagianismen, som betonade människans moraliska ansvar och förmåga att välja rätt, uppfattades som ett hot mot kyrkans kärnläror. Dopets renande kraft och Guds nåds avgörande roll för frälsning och evigt liv riskerade att undermineras. För att lösa konflikten och ena kristendomen under en sammanhängande teologi beslutade kyrkomötet i Kartago år 418 att införa doktrinen om arvssynden. Genom denna lära kopplades människans syndiga natur till dopets nödvändighet och Guds nåd, samtidigt som kyrkans auktoritet stärktes.
Doktrinen har sina rötter i den bibliska skapelseberättelsen. Gud skapade Adam och Eva till sin avbild och placerade dem i Edens trädgård med en tydlig regel: de fick äta av alla frukter utom den från kunskapens träd, vid straff av död. Men ormen lockade Eva med löftet om gudomlig insikt, och hon åt – och gav även till Adam. Syndafallet var ett faktum. Gud straffade kvinnan med smärta i barnafödande och underordning under mannen, medan Adam dömdes till ett liv av möda på en förbannad jord, tills han återvände till stoftet: ”Jord är du, och jord skall du åter bli.”
Arvssynden, som etablerades i Kartago, innebär att Adams synd överförs till alla människor. Från födseln bär människan en skuld inför Gud och är dömd till död – en idé som, märkligt nog, inte explicit omnämns i Bibeln. Ändå blev den en hörnsten i kristen tro.
På 1500-talet lyfte Martin Luther fram arvssynden som en nyckelförklaring till människans behov av Guds nåd. Inspirerad av Augustinus såg han synden som en medfödd skada, en mörk realitet som gör människan oförmögen att själv söka Gud. Endast tron på Kristus kunde övervinna detta fall, vilket gav Luthers teologi en hoppfull ton mitt i dess dystra människosyn.
I dagens Svenska kyrkan, som vilar på luthersk grund, råder en spänning kring arvssynden. Traditionella, högkyrkliga församlingar håller fast vid dess centrala roll, medan mer liberala och progressiva grupper erkänner synden men lägger större vikt vid försoning och gemenskap. Denna tudelning väcker frågor: Är kyrkan på väg mot en ny splittring, liknande den som en gång drev fram beslutet i Kartago? Historien visar att teologiska strider sällan dör ut – de förändras bara med tiden.