Svenska kyrkans protestantiska tro utmärker sig bland världsreligionerna genom att hävda att människan föds med en inneboende synd – arvsynden – som följer oss livet ut. Men hur väl stämmer denna teologiska idé med filosofiska resonemang? En granskning visar att stödet från moralfilosofin är skört, och att kyrkans ståndpunkt snarare vilar på en historisk teologisk konstruktion än på bred filosofisk grund.
Arvsyndens teologiska rötter
Arvsynden saknar en tydlig filosofisk bas och är istället en produkt av kristen teologi. Konceptet växte fram gradvis och fick sin definitiva form på 400-talet genom Augustinus av Hippo (354–430). Han byggde på Paulus ord i Romarbrevet 5:12: ”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden.” Augustinus argumenterade för att Adams synd ärvdes av alla människor, en idé som cementerades som doktrin vid kyrkomötet i Kartago 418 e.Kr. och blev en hörnsten i västerländsk kristendom.
Noterbart är att Jesus själv, enligt evangelierna, aldrig kopplade synd till Adam och Eva eller talade om en ärftlig skuld. Kopplingen kom först med Paulus och förädlades senare av Augustinus – en utveckling som visar att arvsynden är en tolkning snarare än en ursprunglig kristen lära.
Filosofin splittrad om människans natur
Inom moralfilosofin, som utforskar människans godhet och ondska, finns ingen enhetlig bild som stödjer arvsynden. Olika inriktningar erbjuder skilda perspektiv:
- Dygdetik (Aristoteles): Fokus ligger på karaktärsdrag som mod och empati – människan ses som formbar, inte medfött ond.
- Kontraktsteori (Hobbes, Locke): Moral uppstår ur ett samhällskontrakt. Hobbes såg människan som naturligt självisk och brutal, medan Locke hade en mer neutral syn.
- Utilitarism (Mill): Handlingar bedöms efter konsekvenser, inte efter en inneboende natur.
- Pliktetik (Kant): Rätt och fel avgörs av plikter, oavsett medfödda egenskaper.
- Existentialism (Sartre): Människan definierar själv sin moral genom fria val.
De flesta inriktningar landar i att människan varken är född god eller ond – med Hobbes som ett undantag, då han beskrev livet i naturtillståndet som ”ensamt, fattigt, eländigt, brutalt och kort”.
Rousseau och Nietzsche utmanar
Bland enskilda filosofer sticker Jean-Jacques Rousseau och Friedrich Nietzsche ut. Rousseau menade att människan i sitt naturliga tillstånd är en ”ädel vilde”, god innan civilisationen korrumperar henne – en direkt kontrast till arvsynden. Nietzsche, en skarp kritiker av kristendomen, avfärdade både godhet och ondska som medfödda. I verk som Bortom gott och ont (1886) argumenterade han att moral är en kulturell konstruktion, inte en biologisk sanning. Hans begrepp ”herremoral” och ”slavmoral” pekar på kristendomen som en källa till en moral som hyllar svaghet, vilket han förkastade.
Svag koppling till filosofin
Sammantaget finner arvsynden, som Svenska kyrkan omfattar, litet stöd i moralfilosofin. Medan Hobbes delvis kan sägas närma sig en negativ människosyn, avviker de flesta filosofiska inriktningar från kyrkans ståndpunkt. Nietzsches kritik understryker till och med en motsättning mellan kristen teologi och filosofisk reflektion, dvs att kristen teologi kan ses som ett hinder för den fria filosofin och därmed ett förslavande av människan. Arvsynden framstår sammantaget som en teologisk skapelse från 400-talet – inte en universellt accepterad sanning om människans natur.