Den ryska revolutionen är en välkänd historisk händelse, där folket enligt traditionell historieskrivning reste sig mot tsarregimens förtryck, krig och umbäranden. Men en ny bok utmanar denna bild. I ”How the British Invented Communism” (2024) argumenterar författaren Richard Poe, med stöd av historiska källor, för att den brittiska underrättelsetjänsten spelade en avgörande roll för revolutionens framgång.
Enligt Poe var Storbritannien inte bara delaktigt i att forma kommunismen utan också drivande bakom den ryska revolutionen. Efteråt ska landet ha försökt dölja sitt eget ansvar genom att rikta misstankarna mot judarna. Boken pekar bland annat på en artikel av Winston Churchill från 1920, där han anklagade judar för att försöka störta världens civilisation. (1)
Poe går längre tillbaka i historien och hävdar att brittisk inblandning i andra länders interna affärer kan spåras till franska revolutionen 1789. Där ska underrättelseagenter ha manipulerat radikala grupper som jakobinerna för att fälla monarkin – en metod som enligt författaren förfinades i Ryssland över ett sekel senare. Han kopplar dessa händelser till en strategi av så kallade ”color revolutions”, där skenbara folkliga uppror i själva verket styrs utifrån.
Boken framhåller också att kommunismens rötter inte börjar med Karl Marx och Friedrich Engels, utan med brittiskt understödda radikaler som Gracchus Babeuf under franska revolutionen. Poe menar att Storbritannien, motiverat av Brittiska imperiets intressen, utvecklade och spred kommunismen för att försvaga Ryssland och säkra sin egen globala maktposition, samtidigt som judarna gjordes till syndabockar för att avleda fokus från Londons agerande.
”How the British Invented Communism” erbjuder en kontroversiell tolkning av historien och väcker frågor om stormakternas roll i ideologiska rörelser, både i världen och potentiellt i Sverige.
