Sigmund Freud (1856-1939) var en österrikisk neurolog och grundare av psykoanalysen – en teori om det mänskliga psyket och en metod för psykoterapi. Hans idéer revolutionerade psykologin och formade dess utveckling som vetenskap. Han föddes i Freiberg, Mähren (dagens Tjeckien), och flyttade senare till Wien, där han utvecklade sina teorier. Freud flyttade till London 1938, där han avled året efter.
Intresset för psykologi
Freud studerade medicin vid Wiens universitet. Där tog han sin läkarexamen 1881 med inriktning på neurologi. Hans tidiga arbete fokuserade på hjärnans anatomi och fysiologi, inklusive forskning om nervsystemet hos ålar och kokainets effekter.
Efter examen började Freud arbeta som läkare och specialiserade sig på neurologiska sjukdomar. Han mötte patienter med symtom som inte kunde förklaras av fysiska orsaker, såsom hysteri (t.ex. förlamning eller kramper utan organisk grund). Detta väckte hans nyfikenhet för psykologiska orsaker till fysiska symtom.
En avgörande vändpunkt var Freuds samarbete med Josef Breuer, en äldre kollega i Wien. Breuer behandlade en patient, ”Anna O.” (Bertha Pappenheim), som led av hysteri. Breuer upptäckte att hennes symtom lindrades när hon fick tala fritt om sina tankar och känslor, en metod som kallades ”talking cure” (samtalsterapi). Detta inspirerade Freud att utforska hur omedvetna processer kunde påverka mentala och fysiska tillstånd.
Tillsammans publicerade Freud och Breuer Studier i hysteri (1895), där de beskrev fall av hysteri och teorin att förträngda känslor och trauman kunde orsaka symtom. Detta arbete markerade Freuds första steg mot psykoanalysen och väckte hans intresse för det omedvetna sinnet.
Freud influerades även av filosofer som Arthur Schopenhauer och Friedrich Nietzsche, som utforskade omedvetna motiv och drifter. Deras idéer om att människans beteende styrs av krafter bortom medveten kontroll resonerade med Freuds teorier.
Det omedvetna sinnet
Freud hävdade att mycket av vårt beteende styrs av det omedvetna – tankar, minnen och drifter som ligger bortom medvetandets räckvidd men påverkar våra handlingar och känslor. Han betraktade det omedvetna som en plats för förträngda önskningar och konflikter, ofta rotade i barndomen. Detta perspektiv markerade ett paradigmskifte, då tidigare psykologiska teorier huvudsakligen fokuserade på medvetna processer.
Psykosexuell utveckling
Freud utvecklade en teori om att personligheten formas genom stadier kopplade till biologiska och sexuella drifter:
- Oralt stadium (0–1 år): Fokus på munnen, till exempel genom amning.
- Analt stadium (1–3 år): Fokus på kontroll över kroppsfunktioner.
- Falliska stadiet (3–6 år): Fokus på könsorgan och Oedipus- eller Elektrakomplex, där barn omedvetet attraheras av föräldern av motsatt kön.
- Latensstadiet (6 år–puberteten): Sexualdrifter dämpas, och fokus ligger på sociala färdigheter.
- Genitala stadiet (puberteten–vuxen ålder): Utveckling av mogna sexuella relationer.
Personlighetsstruktur: Id, Ego och Superego
Freud delade psyket i tre delar, vars konflikter kunde orsaka psykologiska problem:
- Id: Det primitiva och omedvetna, drivet av lustprincipen och en strävan efter omedelbar tillfredsställelse.
- Ego: Det medvetna och rationella, som enligt realitetsprincipen balanserar id:s impulser mot samhällets krav.
- Superego: Samvetet, som internaliserar moraliska och sociala normer och fungerar som en inre censor.
Försvarsmekanismer
Freud introducerade försvarsmekanismer, strategier som egot använder för att hantera ångest från omedvetna konflikter. Dessa begrepp är fortfarande centrala inom psykologin:
- Förträngning: Att trycka undan obehagliga tankar till det omedvetna.
- Projektion: Att tillskriva egna oacceptabla känslor till andra.
- Förnekelse: Att vägra erkänna verkligheten.
- Regression: Att återgå till ett tidigare utvecklingsstadium under stress.
Drömtolkning
I sitt verk Drömtydning (1899) kallade Freud drömmar för ”den kungliga vägen till det omedvetna”. Han såg dem som uttryck för förträngda önskningar, ofta maskerade genom symbolik. Freud skiljde mellan drömmens manifesta innehåll (det man minns) och dess latenta innehåll (den dolda, omedvetna betydelsen).
Överföring och motöverföring
Freud observerade att patienter i terapi ofta överför känslor från tidigare relationer, som till föräldrar, till terapeuten – ett fenomen han kallade överföring. Motöverföring, terapeutens känslomässiga reaktioner på patienten, blev också ett viktigt verktyg i psykoanalytisk terapi.
Psykoterapi
Freud utvecklade psykoanalysen som både en teori och en metod för att förstå och behandla psykologiska tillstånd, särskilt de som han ansåg ha rötter i omedvetna konflikter. Han betraktade neuroser – såsom hysteri, tvångstankar, ångest och fobier – som störningar orsakade av konflikter mellan det omedvetna och det medvetna. Genom tekniker som fri association, drömtolkning och analys av överföring hjälpte han patienter att göra det omedvetna medvetet och lösa dessa konflikter.
I sitt tidiga arbete med Josef Breuer utforskade Freud psykosomatiska störningar, där psykologiska konflikter yttrade sig som fysiska symtom, till exempel vid hysteri. Genom samtalsterapi, såsom den ”katartiska metoden”, kunde symtomen lindras. Detta lade grunden för den moderna psykoanalysen.
I Sorg och melankoli (1917) skiljde Freud mellan normal sorg och melankoli (en äldre term för depression). Han såg melankoli som en patologisk reaktion där förlust, som av en älskad person, ledde till omedveten självanklagelse. Depression uppstod när ilska mot det förlorade objektet vändes inåt, vilket resulterade i självförakt. Psykoanalysen syftade till att identifiera och bearbeta dessa omedvetna konflikter genom att utforska patientens relationer och förluster.
Freud ägnade mindre uppmärksamhet åt psykoser, som schizofreni eller mani, eftersom han ansåg att dessa tillstånd var mindre mottagliga för psykoanalys. Han menade att psykoser präglades av en djup störning i verklighetsuppfattningen, ofta kopplad till narcissism eller tillbakadragning från omvärlden. Eftersom patienter med psykoser hade svårt att bilda den nödvändiga överföringen, ansåg Freud att psykoanalysen var mindre effektiv. Ändå inspirerade hans arbete senare försök att behandla psykoser psykoanalytiskt.
Freuds psykoanalys syftade till att behandla psykologiska tillstånd genom att:
- Göra det omedvetna medvetet: Med tekniker som fri association och drömtolkning identifierades omedvetna konflikter.
- Analysera överföring: Patientens känslor gentemot terapeuten användes för att förstå tidiga relationer och konflikter.
- Bearbeta trauman: Särskilt i tidiga fall fokuserade Freud på att återuppleva och bearbeta traumatiska minnen för att lindra symtom.
- Utforska barndomen: Han ansåg att många psykologiska problem hade rötter i tidiga barndomsupplevelser, särskilt kopplade till psykosexuella stadier.
Personlighetstyp (MBTI)
Genom att analysera Freuds texter och arbete kan hans personlighetstyp enligt Myers-Briggs typologi (MBTI) uppskattas. Hans introspektiva natur, fokus på inre processer (I), abstrakta och teoretiska tänkande (N), analytiska och logiska tillvägagångssätt (T) samt strukturerade och målmedvetna arbete för att etablera psykoanalysen (J) tyder på att han var en INTJ.
En INTJ är en visionär, analytisk och målinriktad personlighetstyp som är introvert, intuitiv, logisk och strukturerad. De är ofta självsäkra, intellektuellt nyfikna och strategiska, men kan uppfattas som reserverade eller krävande. Deras styrkor inkluderar problemlösning och långsiktig planering, medan svagheter kan vara känslomässig distans och perfektionism.
Vad vore psykologin utan Freud?
Utan Sigmund Freud hade dagens psykologi sannolikt sett annorlunda ut. Hans banbrytande fokus på det omedvetna, etableringen av samtalsterapi, begrepp som försvarsmekanismer och insikten om barndomens påverkan på vuxenlivet lade grunden för många moderna psykologiska inriktningar. Freuds arv lever kvar, inte bara i hans idéer utan också i hur de utmanade och formade psykologin som vetenskap.
Källförteckning och vidare läsning
Drömtydning, 1899
Vardagslivets psykopatologi, 1901
Tre avhandlingar om sexualteorin, 1905
Bortom lustprincipen, 1920
Das Ich und das Es, 1923
Civilisationen och dess missnöje, 1930