I samband med att Sverige kristnades byttes skrivspråket – från runor till latinska bokstäver. En uppsättning runor benämns ”runrad” eller ”futark”, efter runaradens första 6 runor. Runraden utvecklades över tid, nedan beskrivs den äldre runraden, den yngre runraden och den medeltida runraden. Språket var en tidigare variant av dagens svenska, varför dagens svenskar har goda förutsättningar att förstå runskrift om vi bara lär oss tyda runorna och förstår hur de ska läsas. Runstenen på bilden är Sö 212. För den som själv vill testa att tyda en runsten har Riksantikvarieämbetet en utmärkt sökfunktion där man kan hitta intressanta runinskrifter i sin närhet.
Den äldre runraden bestod av 24 olika tecken och tros ha använts åtminstone år 100 – 700 e.Kr.
Figur: Den äldre, urnordiska, runraden med 24 tecken. Källa: raa.se
Från år 700 – 1000 e-Kr. användes en ny runrad, den yngre runraden, med 16 olika tecken. Där kunde ett och samma tecken representera flera olika läten.
Figur: Den yngre, vikingatida, runraden med 16 tecken. Källa: raa.se
Under medeltiden (år 1000 – 1500) skapades nya tecken som kunde matcha det latinska alfabetet. Men de var aldrig en del av själva runraden som även fortsättningsvis hade 16 tecken.
Se nedan de medeltida runorna uppställda i bokstavsordning efter det latinska alfabetet. Notera att det för många av de latinska bokstäverna fanns flera olika runor.
Figur: De medeltida runorna uppställda i ABC-ordning. För många av tecknen fanns olika varianter och ännu fler teckenformer är kända. Källa: raa.se
Äldre runskrift ska ofta läsas från höger till vänster, medans yngre och medeltida runskrift ska läsas från vänster till höger. Texten på en runsten böjar ofta i nedre vänstra hörnet, ofta vid en orms huvud. Orden brukar separeras av en prick mellan två runor.
Källor
https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/att-lasa-runor-och-runinskrifter/
https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dermanlands_runinskrifter_212